President Betty

Under 1930-talet fungerade animerade kortfilmer som snabb, ytlig underhållning strax före filmerna man egentligen hade betalt för. De var aldrig överdrivet politiska. Inför presidentvalet 1932 ändrade Fleischer Studios det något.

Betty Boop for President (1932)

I Betty Boop for President stället Betty Boop upp som kandidat.

Max Fleischer nominates Betty Boop for President

lyder de första förtexterna. Det var väl ingen större politisk satir som kom från Fleischer Studios, men några tydliga politiska ställningstaganden kan man skönja.

Betty Boops motståndare heter Mr. Nobody, något som ger upphov till ett par roliga skämt:

  • Who will make your taxes light?
  • Mr. Nobody.
  • Who’ll protect the voters’ right?
  • Mr. Nobody.

I en scen i USA:s kongress sitter åsnor (Demokraterna) på den ena sidan, medan elefanterna (Republikanerna) sitter på den andra. Och de kan inte få någonting gjort, om den ena sidan säger något, säger den andra motsatsen. Fleischer Studios tog säkert inspiration från den dåvarande politiska situationen. Då, som nu, kan USA:s kongress inte få särskilt mycket gjort på grund av den politiska polariseringen.

Presidentvalet 1932 var egentligen ett ödesval. USA hade befunnit sig i en djup depression i över tre år. Arbetslösheten var skyhög, fattigdomen utbredd och både jordbruk och banker gick omkull dagligen. Den sittande presidenten, republikanen Herbert Hoover, ställde upp för omval på plattformen att hans protektionism och aggressiva penningpolitik skulle ta USA ur depressionen. Landet runt hade dock hans namn blivit synonymt med de kåkstäder som hade växt fram i och omkring städerna – Hoovervilles – och han sågs som en stor anledning till att depressionen hade blivit så djup och varat så länge.

Som Hoovers motståndare trodde många att det demokratiska partiet skulle välja New Yorks tidigare guvernör Al Smith, något som föranledde Betty Boop att förvandlas till karikatyrer av Hoover och Smith ett par gånger i Betty Boop for President. Men det var New Yorks sittande guvernör som blev Demokraternas kandidat, Franklin D. Roosevelt.

Under kampanjen reste Roosevelt runt i USA och gav intrycket av att vara kandidaten för förändring. Hans kampanjsång, Happy Days Are Here Again, blev den mest populära politiska sången i USA:s historia och är fortfarande idag Demokraternas inofficiella partisång. Roosevelts plattform var förändring, ett slut på depressionen och ett upphävande av förbudet mot alkohol. Hoover, å andra sidan, ansågs skyldig till depressionen och hade inte ens det egna partiets fulla stöd. Republikanerna var splittrade i frågan om alkolholförbudet och motsatte sig, då som nu, skattehöjningar.

Roosevelt valdes till president den 8 november 1932 med en stor majoritet. Han fick 57% av rösterna, vilket gav honom 89% av elektorsrösterna. Stödet för honom var starkast i Södern, där majoriteten som röstade var vita och som fortfarande röstade demokratiskt, i stort sett på grund av att Abraham Lincoln hade tillhört Republikanerna och avslutade slaveriet. Hoover hade starkast stöd i nordost, New England, typiskt republikansk mark under första halvan av 1900-talet. Det kan noteras att en socialistisk kandidat, Norman Thomas, fick 2% av rösterna, och att en kommunistisk kandidat, William Z. Foster, fick 0,3% av rösterna 1932.

Franklin D. Roosevelt kom att väljas till president ytterligare tre gånger, den ende som suttit fler än två mandatperioder. Han installerades den 4 mars 1933 och satte genast igång med att bekämpa depressionen genom det som kom att bli The New Deal, den nya given. Men det återkommer vi säkert till en annan gång.

Betty Boop vinner givetvis valet mot Mr. Nobody. Filmen avslutas med en stor parad för att fira USA:s nya president. I en inte särskilt subliminal hint föreställer den allra sista bilden ett stop öl – om Betty Boop hade valts som president 1932, hade alkoholförbudet rykt all världens väg.

Betty Boop for President regisserades av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och Roland Crandall, och hade premiär den 4 november 1932, fyra dagar före presidentvalet.

Fleischer Studios gjorde ytterligare två Betty Boop-filmer 1932:

I’ll Be Glad When You’re Dead You Rascal You (1932)

I’ll Be Glad When You’re Dead You Rascal You innehåller ett av Louis Armstrongs första framträdanden på film.

Filmen inleds med en kort live-action-sekvens med Louis Armstrong och hans orkester som spelar High Society Rag, därefter träffar vi på Betty Boop som bärs fram genom djungeln av Bimbo och Koko. Snart dyker de obligatoriska kannibalerna upp och rövar bort Betty.

När Bimbo och Koko letar efter Betty inleds låten som har gett filmen sin titel, och de jagas av ett stort flygande infödingshuvud. Det blir en ganska lång jaktsekvens, på grund av att huvudet börjar sjunga med Louis Armstrongs röst och sedan går från att vara animerad till att vara live-action. Animationen är givetvis rotoscopad.

Å ena sidan är filmen innovativ i sin användning av rotoscoping och blandning av animation och live-action; Å andra sidan hänfaller den till samma slentrianmässiga nedvärderande avbildning av afrikaner och afroamerikaner vi redan har sett till leda. Men detta var kanske det enda sättet Fleischer Studios kunde konkurrera med sina rivaler. Walt Disney Studios hade sina berättelser, sin avancerade ljudsynkronisering, sina världsstjärnor och färg. Warner Bros hade ett enormt musikbibliotek som inga andra animationsstudios kom åt. Men Fleischer befann sig i New York, medan de andra befann sig i Hollywood, och i New York fanns det en helt annan närhet till live jazzmusik av företrädesvis afroamerikanska artister – som Louis Armstrong och Cab Calloway (se här). Genom att använda honom som mall för animationen och hans musik som soundtrack, skapade Fleischer Studios en egen liten nisch inom animationsbranschen. I princip gjorde de en blandning mellan konsertfilmer och musikvideos – på 1930-talet.

I’ll Be Glad When You’re Dead You Rascal You regisserades av Dave Fleischer, givetvis, animerades av Willard Bowsky och Ralph Somerville, och hade premiär den 25 november 1932.

Betty Boop’s Museum (1932)

I Betty Boop’s Museum får Betty lift av Koko till ett museum där Bimbo arbetar.

Betty råkar bli inlåst i museet, även om hon inte märker det förrän flera timmar efteråt. Skelett, mumier och statyer blir levande och skrämmer henne, men när hon sjunger för dem, blir alla lugna. Slutet är lite märkligt: När statyn av Samson råkar riva taket på museet, dyker plötsligt Bimbo upp i en vagn och räddar Betty, samtidigt som de av någon anledning befinner sig på en kyrkogård.

Betty Boop’s Museum är nog ett bevis på att Fleischer Studios fortfarande inte riktigt hade kommit ur sina gamla gängor – de improviserade gagsen, den ibland förvirrande berättelsen och den allmänt lägre kvaliteten hos studion. Den regisserades av Dave Fleischer, animerades av William Henning och Reuben Timinsky/Timmins, och hade premiär den 16 december 1932.

Men ibland träffade Fleischer Studios rätt, som med I’ll Be Glad When You’re Dead You Rascal You och Betty Boop for President. Bröderna Fleischer var baserade på östkusten, medan de större bolagen var på västkusten, vilket kan ha bidragit till att de helt enkelt var lite annorlunda. Fleischers använde mer jazz, mer politik, och var lite mer i synk med den samtida populärkulturen, något som märks tydligt i deras bättre filmer.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1932, Fleischer Studios, Paramount Pictures och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.