Vampyrerna på Universal

Under andra halvan av 1930 arbetade Walter Lantz med att göra billiga animerade filmer med Oswald the Lucky Rabbit åt Universal Pictures. Samtidigt inledde Universal sin gyllene era med monsterfilmer med att spela in, inte en, utan två, versioner av Dracula.

Universal hade redan gjort ett par monsterfilmer: The Hunchback of Notre Dame (1923) och The Phantom of the Opera (1925). Den senare släpptes dessutom i en ljudversion 1930, men det var ingen riktig ljudfilm, det var bara en stumfilm med ny synkroniserad musik. Biopubliken hade tröttnat på i efterhand ljudsatta stumfilmer. De ville ha riktiga ljudfilmer, med synkroniserad dialog.

Romanen Dracula, skriven av Bram Stoker 1897, hade filmatiserats en gång tidigare. 1922 hade den tyske expressionisten F.W. Murnau gjort Nosferatu, en av de första vampyrfilmerna och ett obestridligt mästerverk. Efter premiären stämde Stokers änka Murnau för brott mot upphovsrätten, och vann. I praktiken skulle alla kopior av Nosferatu förstöras, vilket, tack och lov, aldrig skedde. Men Universals chef för produktionerna, Carl Laemmle Jr, var väldigt noggrann med att säkra rättigheterna till romanen när han 1930 planerade att filmatisera den som en stor spektakelfilm.

Suget efter ljudfilmer var stort, både i USA och internationellt, men ett problem som hade uppstått var språket. Stumfilmerna kunde lätt översättas till andra språk, men samma sak gällde inte för talad dialog i ljudfilmerna. Istället blev det vanligt att man spelade in filmerna på flera språk för att göra filmerna tillgängliga på så många marknader som möjligt. Oliver Hardy och Stan Laurel (Helan och Halvan) gjorde, exempelvis, flera filmer på flera språk – förutom engelska, fick de göra filmer på spanska och tyska. Varken Hardy eller Laurel kunde spanska och tyska, så de använde skyltar med dialogen utskriven fonetiskt vid inspelningarna.

Multiple-language version (MLV) kom det att kallas. USA var inte ensamt om att producera filmer på det här viset. Även franska, tyska och spanska filmer gjordes på andra språk än det egna. Det vanligaste var att man lät originalskådespelarna spela in scenerna i olika språkversioner. Laurel & Hardy-filmerna hade förstås varit omöjliga att göra med andra skådespelare, eftersom namnen i sig var det som drog folk till biograferna, men i vissa produktioner använde man andra skådespelare i de andra språkversionerna.

Så blev fallet när Universal filmatiserade Dracula. På dagarna (7-19) spelade man in Dracula (1931), efter ett engelskt manus, med Bela Lugosi i titelrollen och i regi av Tod Browning. På nätterna (19-7) spelade man in Drácula (1931), efter ett manus översatt till spanska, med Carlos Villarías i titelrollen och i regi av George Melford. Man filmade båda filmerna i samma studio, i samma kulisser och med samma rekvisita – bara i olika skift. Filmerna spelades in mellan den 29 september och 15 november 1930, och hade premiär i februari 1931 (den engelska versionen i USA) och mars, april och maj 1931 (den spanska versionen på Kuba, i Spanien, respektive i Mexiko).

Det fanns fler vampyrer på Universals studioområde, hösten 1930. Walter Lantz arbetade ofta nätter. Därför är det inte orimligt att anta att han regisserade flera animerade kortfilmer på samma studioområde samtidigt som den spanskspråkiga versionen av Dracula spelades in. En del animatörer (bl.a. Tex Avery) arbetade kanske på dagarna, då den engelskspråkiga versionen spelades in, men arbetet på animationsstudion styrdes av den nattarbetande Lantz. Bill Nolan, Lantz huvudanimatör, var så produktiv att han verkar ha arbetat dygnet runt.

Oavsett tid på dygnet, fortsatt Lantz göra Oswald-filmer. Vi har sett ett lyckat fall då Oswald interagerar med en annan av Universals karaktärer, då han träffar the Phantom i Spooks (1930), men vanligtvis fick kaninen testa på olika yrken, eller resa till exotiska platser. Lantz Oswald-produkt var av väldigt varierande kvalitet. Universal hade lagt en enorm tidspress på animationsstudion, som var tvungen att klämma ut en animerad kortfilm varannan vecka, vilket betyder att hela filmserien är något av ett hastverk. Men några höjdpunkter producerades under 1930 års senare halva:

The Detective (1930)

The Detective inleds med ett brott. En fågel tar en mask från dess barnvagn. Maskmamman skjuter då en pil mot fågeln och dödar den. Oswald kommer lekande med en pilbåge och upptäcker den döda fågeln, och i precis det ögonblicket dyker titelns detektiv upp och anklagar Oswald för att ha dödat fågeln. Resten av filmen utspelar sig under en rättgång och innehåller ett sång- och dansnummer som klimax. Den hade premiär den 22 september 1930.

The Navy (1930)

I The Navy är Oswald, föga förvånande, sjöman. När han sjunger en serenad för sin kvinna inleder han en duett, först genom att ta på sig ett plommonstop för att sjunga mansrösten, sedan en solhatt för att sjunga kvinnorösten. När båda rösterna ska sjunga samtidigt, delar sig Oswalds ansikte i två – två munnar som sjunger två olika stämmor. Bill Nolan, animatören, var övertygad om att inom animation kan man göra vad som helst, kropparna kan göra vad som helst. I The Navy får vi se ett tydligt exempel på det.

Africa (1930)

I Africa reser Oswald till Egypten. Filmen är mest känd för att Oswalds signaturmelodi hörs för första gången. Han sjunger den själv, halvvägs genom filmen.

Alaska (1930)

I Alaska sjungs Oswalds signaturmelodi under de inledande titlarna. I övrigt är filmen fylld med ganska tydliga Disney-kalkeringar och är bara ett långt sång- och dansnummer med kända melodier.

Mars (1930)

I Mars får Bill Nolans fantasi fritt spelrum. Oswald sparkas, bokstavligen, till planeten Mars, och där träffar han på mängder av varelser som alla, givetvis, spelar musik.

Animationen i Oswald-filmerna är verkligen en klass för sig. Inte första klass, kanske, men det finns inga andra filmer som liknar dem. Det finns ett slags stream-of-consciousness-anarki i dem som kan ha att göra med att många av Lantz filmer gjordes hastigt på ett tajt schema, men också kanske på grund av att de ofta animerades på nätterna.

Under hösten 1930 fanns det inte bara två vampyrer på Universals studioområde – Dracula och Drácula – det fanns en hel nattarbetande animationsstudio ledd av en alldeles egen vampyr: Walter Lantz.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1930, Walter Lantz Productions och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.