Fånigt interludium

Precis som Mickey Mouse, drabbades Silly Symphonies också av att Walt Disneys två närmsta medarbetare slutade i januari 1930. Att animatören och regissören Ub Iwerks slutade, var väl ganska enkelt löst av Disney. Det fanns andra regissörer och animatörer att ta hans plats. Att kompositören Carl Stalling slutade, borde kanske varit svårare. Silly Symphonies var ju trots allt Stallings idé. Roy Disney löste emellertid det hela snabbt och enkelt, medan Walt fortfarande satt i möten med Pat Powers i New York. Han anlitade Bert Lewis.

Lewis hade skrivit musiken till Steamboat Willie (1928), innan Carl Stalling anställdes, och hade därefter hjälpt Stalling med orkestrering och dirigering. Nu fick Lewis kliva upp ett steg på karriärstegen och bli kompositör.

Cannibal Capers (1930)

Arbetet med Cannibal Capers hade knappt börjat när Ub Iwerks och Carl Stalling slutade. Burt Gillett, som redan hade regisserat ett par Mickey Mouse-filmer, satte sig i regissörsstolen, och Bert Lewis började skriva på musiken.

Filmen bör komma med en trigger-warning: Cannibal Capers är öppet rasistisk. Vid senare tillfällen kommer längre resonemang om rasismen i klassiska animerade filmer, men här räcker det nog med ett kallt konstaterande: filmen producerades i en kontext och en tidsanda då det var acceptabelt att vara nedvärderande mot svarta afrikaner.

Trots att Ub Iwerks knappt jobbade på Cannibal Capers, lider filmen av hans tendenser att göra all animation symmetriskt gungande till musiken. Först framåt slutet bryter Gillett mönstret något. Scenen med lejonet, kannibalen och skeden är ett exempel på hur gags och musik kan samspela med komisk träffsäkerhet, något Iwerks aldrig riktigt lyckades med. Samma scen visar emellertid också på att Iwerks är saknad. Om man, exempelvis, tittar på hur lejonet animeras i filmen, så ser det inte likadant ut i alla scener. Animatörerna har fått för fria händer, vilket lett till att animationen blivit inkonsekvent. Iwerks var, om inget annat, konsekvent.

Cannibal Capers hade premiär den 13 mars 1930 och animerades av Les Clark, Jack King, Ben Sharpsteen och Wilfred Jackson. Två namn var nya: David Hand, som kom att arbeta hos Disney i 14 år, regissera flera kortfilmer och blev senare den övergripande regissören till Disneys första animerade långfilm, Snow White and the Seven Dwarfs; samt Floyd Gottfredson:

Floyd Gottfredson arbetade som animatör på Cannibal Capers och ett par filmer till. Hans stora avtryck på historien blev dock som ansvarig för den dagliga seriestrippen, Mickey Mouse, som publicerades i tidningar över hela världen. Efter framgångarna med de animerade kortfilmerna, fanns det en efterfrågan på fler produkter med musens namn på. En av de första produkterna var en syndikerad seriestrip som föddes den 13 januari 1930. De inledande veckorna var seriestrippen bara en adaption av Plane Crazy, skriven av Walt Disney och tecknad av Ub Iwerks. Som hjälp hade de en ”bläckare”, Win Smith, som i maj 1930 fick ensamt ansvar för strippen, då Disney hade tagit ett mer övergripande ansvar över animationsstudion, och hade Iwerks slutat. Ensam med ansvaret att skriva, skissa och bläcka seriestrippen helt själv, sade Smith upp sig. Seriestrippen lämnades över till Floyd Gottfredson, som kom att behålla det ansvaret i 45 år, fram till 1975, då han gick i pension. Året därpå lades den dagliga Mickey Mouse-serien ner. Gottfredson blev för Mickey Mouse, vad Carl Barks senare skulle bli för Donald Duck.

Frolicking Fish (1930)

Frolicking Fish, som hade premiär den 8 maj 1930, regisserades av Burt Gillett och innehöll musik av Bert Lewis. Även den här filmen lider av det symmetriska, rytmiska Iwerks-gungandet.

En av animatörerna på Frolicking Fish hette Norman Ferguson. Han lade grunden för det som inom animation heter overlapping action – att en karaktärs olika kroppsdelar rör sig med olika hastigheter, eller att hela kroppen inte rör sig samtidigt. Det vill säga: Att de animerade karaktärerna och deras kläder, hår, etc, följer fysikens lagar. I scenen med de tre dansande fiskarna, ca 2 minuter in i filmen, kan man se de inledande försöken till overlapping action.

Arctic Antics (1930)

Arctic Antics var den sista filmen som Ub Iwerks regisserade och hade premiär 5 juni 1930, drygt fyra månader efter Iwerks hade slutat hos Disney. Musiken var dock av Bert Lewis.

Vi kan kanske här bortse ifrån att pingviner dansar sida vid sida med isbjörnar. Det spelar ingen roll. Filmen lider av Iwerks. Djur dansar symmetriskt och när de inte dansar, gungar de i takt. Disneys animerade kortfilmer kom inte att lida av att Iwerks slutade, snarare tvärtom. Disney hade vi det här laget, i mitten av 1930, börjat inse den animerade filmens potential. Den behöver inte användas för att bara göra musikaliska nummer, den kan användas för att berätta berättelser med anslag, komplikationer och klimax.

Midnight in a Toy Shop (1930)

Wilfred Jackson hade regisserat en Mickey Mouse-film tidigare, Mickey’s Follies (se här), men i och med Midnight in a Toy Shop fick han möjligheten att regissera Silly Symphonies. Den hade premiär den 3 juli 1930 och har, till skillnad från tidigare Iwerks-influerade filmer, en början, en mitt och ett slut.

Filmen handlar om en spindel som tar sig in i en leksaksaffär där leksakerna blir levande efter midnatt. Här kan man se influenser på framtida filmer, framför allt Silly Symphonin Santa’s Workshop (1932, också den regisserad av Jackson), som visas varje Julafton vid 15-tiden. Exempelvis dockan som säger ”mama” och pickaninnyn som säger ”mammy” dyker upp i båda filmerna.

Filmen har ett definitivt klimax, då spindeln råkar välta ner ett ljus i en låda med fyrverkerier.

Night (1930)

Night representerar det egentliga slutet på en tidigare era hos Walt Disney Studios, den var nämligen den sista animerade kortfilmen som regisserades av Walt Disney själv. Den hade premiär den 31 juli 1930.

Filmen har kanske lite fler gags än en vanlig Silly Symphony, men lider fortfarande av att inte ha någon direkt berättelse. Night är ett koncept, precis som de fyra årstiderna. De mer strukturerade berättelserna inom ramen för Silly Symphonies skulle komma, och bli framgångsrika. Väldigt framgångsrika.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1930, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

I kaninens spår

Walter Lantz vann möjligheten att leda Universal Pictures nya animationsstudio i ett parti poker mot Universals chef, Carl Laemmle. Det första filmbolaget att skapa en egen animationsstudio, lämnade över produktionen till en 30-åring.

Lantz ärvde då nästan alla animatörer från sin tid hos Charles Mintzs Winkler Pictures, som tidigare hade producerat filmer för distribution hos Universal. Rollin Hamilton, Tom Palmer och, framför allt, Bill Nolan följde med till det nya produktionsbolaget. Med följde också en ganska ny ”bläckare” som 1930 tog karriärsteget uppåt till animatör, Fred ”Tex” Avery.

De tidiga Walter Lantz-filmerna är av högst varierande kvalitet. Lantz hade kontrakt på att klämma ut en Oswald-film varannan vecka, vilket egentligen omöjliggör kvalitet. Men några höjdpunkter bör vi ta upp.

Broadway Folly (1930)

För att vara en film om Oswald the Lucky Rabbit, så handlar Broadway Folly väldigt lite om Oswald. Och för att vara en film med sjungande djur, så sjungs det väldigt lite. Allt sker väldigt långsamt och tajmingen är inte den bästa, men ett par gags är ganska roliga, framför allt det stående med vargungen som letar efter sin pappa överallt med ”Is my father in there?”

Broadway Folly hade premiär den 3 mars 1930. I de tidiga Oswald-filmerna, som den här, gjordes rösten till Oswald av Walter Lantz själv, alternativt av Bill Nolan. Det verkade inte spela så stor roll. Filmen ansågs försvunnen under många år, innan den dök upp 2010.

The Hash Shop (1930)

The Hash Shop hade premiär den 12 april 1930. Bill Nolan känner här väldigt stor frihet vad gäller animationen – kroppar kan göra precis vad som helst. Filmens klimax är när en flodhäst säger till Oswald att han är hungrig nog att äta en häst. Oswald, service-minded, producerar en häst vid flodhästens bord. Flodhästen trycker ner hästen i Oswalds hals, varvid Oswald får en hästs form.

Oswald-filmerna är tidigt mer beroende av dialog än musik. I The Hash Shop gjordes rösten till Oswald av en ganska nybliven barnstjärna: Mickey Rooney. Som sjuåring hade Rooney slagit igenom i en serie filmer om Mickey McGuire, 78 stycken hann det bli mellan 1927 och 1936, och som tioåring fick han jobb som rösten till Oswald the Lucky Rabbit. Rooney kom senare att bli Hollywoods största publikdragare i en filmserie om Andy Hardy, 14 filmer mellan 1937 och 1946. I samband med att han slog igenom som Andy Hardy, gjorde han en biroll i Boys Town, som vann honom en särskild Academy Juvenile Award, en bokstavligt talat mindre Oscar för skådespelare under 18. Han var en aktiv skådespelare fram till sin död 2014, 94 år gammal, och har setts i hundratals filmer och TV-serier.

Hell’s Heels (1930)

Hell’s Heels är en parodi på filmen Hell’s Heroes (1929), regisserad av William Wyler, som senare i sin karriär skulle regissera Roman Holiday (1953), Ben-Hur (1959) och Funny Girl (1968). Hell’s Heroes är en västernfilm som handlar om tre bankrånare som under sin flykt tvingas ta hand om ett spädbarn. John Ford skulle senare göra om filmen med John Wayne i 3 Godfathers (1948). Men redan 1930 gjode alltså Lantz om berättelsen i en tecknad kortfilm med Oswald the Lucky Rabbit.

Det finns inte mycket mer intressant än så att säga om filmen. Den visar på sitt alldeles alltför tydliga sätt att Lantz försöker härma Disney. Det är djur som spelar på djur, döda eller levande. Oswald har lika mycket karaktär som Mickey Mouse, dvs nästan ingen alls.

Spooks (1930)

1925 gjorde Universal Pictures en stumfilm på berättelsen The Phantom of the Opera. 1930 släpptes den igen, exakt samma film, men nu med ett pålagt ljudspår. Senare samma år, släppte Universal den här Oswald-filmen, Spooks, som har en Phantom-liknande karaktär.

Det finns många märkligheter i den här produktionen. Den inleds som Mickey Mouse-filmen The Haunted House (1929), nästan exakt bild för bild. Filmen innehåller också en karaktär som är väldigt lik Mickey Mouse. Musen dyker upp ett par gånger och vid ett tillfälle gör den ett exakt likadant spruttande ljud med munnen som Mickey gör i flera av sina tidiga filmer. Och filmens slut, ja, jösses. Idéerna verkar bara tagit slut. Oswald får en gåta av Phantom, ”Vad sa hönan som lade ett fyrkantigt ägg?” varpå Oswald svarar ”Ouch”, vilket tydligen var rätt svar. Phantom försvinner och filmen slutar.

The Singing Sap (1930)

Även The Singing Sap innehåller en karaktär som liknar Mickey Mouse, men filmen är värd att notera av två andra anledningar. Dels påminner den om Disneys mer musikaliska produktioner, även om den är lite mer anarkisk; Dels är det första filmen som Fred ”Tex” Avery får animations-cred.

Walter Lantz Productions siktar under 1930 på att bli som Walt Disney Studios, det är ganska tydligt. Oswald the Lucky Rabbit som karaktär är väldigt snarlik Mickey Mouse. Trots det, drar man sig inte från att plagiera Mickey och använda honom som en icke namngiven karaktär. Musiken i filmerna håller inte Disneys höga standard och det gör inte animationen heller, men under 30-talet skulle det bli bättre. Det skulle dock ta ganska lång tid, fram till 1940-talets början, innan Walter Lantz skulle våga sig på att vara helt och hållet originell.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1930, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mickey under ny ledning

Under andra halvan av 1929 blev Walt Disney allt mer exekutiv producent och allt mindre regissör, medan Mickey Mouses andre skapare, Ub Iwerks, blev mer och mer upptagen av att regissera Silly Symphonies. I Wild Waves regisserades Mickey för första gången av någon annan än de som hade skapat honom.

Wild Waves (1929)

Det råder, som vanligt, oenighet om när filmen släpptes, men för Wild Waves är oenigheten ovanligt stor. Vissa källor säger att den hade premiär den 15 augusti 1929, andra den 21 december 1929, ytterligare andra säger den 25 april 1930. Oavsett vilket, är filmen en av de första Burt Gillett regisserade.

Filmen innehåller inledningsvis mer berättelse än de vanliga Mickey-filmerna. Minnie ger sig ut i havet för att simma, men hamnar i sjönöd och Mickey sätter igång och försöker rädda henne. Efter det att han lyckas, halvvägs igenom filmen, faller Wild Waves in i det vanliga djur-spelar-musik-schticket, som fortfarande plågar filmserien. Ett par höjdpunkter är dock att Mickey för första gången ger ifrån sig det nervösa ”he-he”-skrattet, som kommer att bli en signatur för honom. Hans sopranröst, som görs av Walt Disney själv, liknar senare produktioners. Han börjar få en karaktär och en personlighet, mycket tack vare Burt Gilletts regi.

I början av 1930 slutade animatören och regissören Ub Iwerks. Det gjorde också kompositören Carl Stalling, och Disney fick ett nytt distributionsavtal med Columbia Pictures. Läs mer här, här och här.

The Barnyard Concert (1930)

The Barnyard Concert räknas som den första filmen som Iwerks inte var involverad i, varken som regissör eller som animatör, samtidigt som det var den första filmen som distribuerades av Columbia. Walt Disney står själv för regin. Den hade premiär den 3 mars 1930.

The Barnyard Concert är den första filmen där Mickey Mouse är dirigent, men det är inte den sista. Tyvärr är det lika mycket berättelse och karaktärsutveckling som man kan förvänta sig från en konsertfilm, dvs ingen alls. Djur spelar musik, igen.

Fiddlin’ Around (1930)

Fiddlin’ Around, Fiddling Around eller Just Mickey, som egentligen verkar vara det mest vedertagna namnet, hade premiär den 14 mars 1930, och är ännu en konsertfilm. Den här gången är emellertid Mickey Mouse ensam på scenen, vilket förklarar titeln Just Mickey. Han spelar fiol, vilket förklarar titeln Fiddlin’ Around.

I filmen tar sig Mickey igenom en del av Träumerei av Schumann, och en del av Ungerska Danser Nr 5 av Brahms, innan han avslutar med den sista biten av ouvertyren till Wilhelm Tell av Rossini. En del småroliga gags väger dock inte upp tyngden av att vara ännu en djur-spelar-musik-film.

The Cactus Kid (1930)

The Cactus Kid innebar slutet på en era. Dels var det sista filmen Ub Iwerks animerade för Disney; Dels var det sista filmen Walt Disney själv regisserade. Den hade premiär den 11 april 1930.

Filmen är mest berömd för att det är den första filmen då Marcellite Garner gör rösten till Minnie, som den första reguljära skådespelaren för rollen. I övrigt så är det samma sång- och dansnummer som vi sett till leda i tidigare Mickey Mouse-filmer.

The Fire Fighters (1930)

Även om The Cactus Kid innebar slutet på en era, hade den nya eran redan börjat. The Fire Fighters var den andra filmen som regisserades av Burt Gillett (den första var Wild Waves, se ovan). Ub Iwerks hade slutat. Carl Stalling hade slutat. Walt Disney hade slutat regissera, för att fokusera på helheten som producent. Gillett hade tidigare fått förmånen att regissera Silly Symphonies, nu fick han också ansvaret för att regissera Mickey Mouse.

Under 1930 började Disney arbeta mycket mer medvetet med berättelserna i filmerna, något som märks i The Fire Fighters. Musiken är inte längre i centrum, och den här filmen bygger berättelsen mot ett klimax. Man kan också se att Mickey har börjat hitta sin karaktär. Scenen där han mjölkar brandposten, misslyckas, mjölkar den igen, misslyckas igen, är ett exempel på utvecklingen han genomgår. Filmen innehåller visserligen ett sångnummer, och djurplågeriet pågår fortfarande – Mickey använder en katt som siren – men i övrigt börjar musen bli mänsklig.

Nu får ni inte mer för den här 25-öringen.

Publicerat i 1929, 1930, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fleischers Bimbo

Bröderna Fleischer hade fortsatt göra animerade kortfilmer under hela 20-talet, men när de kom fram till 1930 hade de fortfarande ingen egentlig karaktär att arbeta med. De höll igång Screen Songs, en serie som hade sina rötter i Ko-Ko Song Car-Tunes – i princip karaoke-filmer för biograferna. I samband med att de tecknade ett distributionsavtal med Paramount Pictures 1929, körde de också igång Talkartoons, en filmserie som inledningsvis innehöll karaktärer som bara dök upp en gång, men den 29 mars 1930 debuterade Bimbo:

Hot Dog (1930)

Bimbo är en hund i en egentligen helt obegriplig film:

Animationen i Hot Dog verkar improviserad från början till slut, vilket kanske inte är så långt ifrån sanningen. Dave Fleischer, regissör, letade hela tiden efter gags och gick ofta runt bland animatörerna och frågade vilket gag de höll på med för tillfället. Om de inte höll på med något just då, försökte han komma på det åt dem på stället. Det bådar visserligen för en del visuella skämt, men någon sammanhängande berättelse med anslag, komplikationer och klimax, blir det inte.

Filmen har dock en stor höjdpunkt: blueslåten Bimbo sjunger och spelar på slutet. Låten heter St. Louis Blues och skrevs av bluesens första låtskrivarstjärna, W.C. Handy.

Årtiondet före 1930 brukar annars räknas som jazzens årtionde, då stjärnor som Louis Armstrong, Duke Ellington och Billie Holiday tändes. Både jazz och blues föddes i Louisiana och Mississippi strax före sekelskiftet 1900, men jazzen har sina rötter i New Orleans, en multikulturell hamnstad, medan bluesen växte från Mississippi-deltat och den fattigare landsbygden däromkring. Jazzen spelades ofta i band av klassiskt skolade musiker, på klassiska instrument som piano, trumpet och klarinett, och kännetecknas av polyfoniska improvisationer. Bluesen spelades ofta av självlärda soloartister på lite billigare instrument som gitarr, banjo och munspel, och kännetecknas av cyklisk repetition av ackord och call-and-respons-sång. Både jazzen och bluesen vandrade norrut i takt med de stora svarta migrationsvågorna från det Jim Crow-drabbade Södern i början på 1900-talet. Jazzen mot New York, där den blev till storbandsswing, en musikstil som slog stort i hela USA och tilltalade även en vit publik och vita musiker som Benny Goodman och Glenn Miller. Bluesen mot St. Louis, via Memphis, och senare mot Chicago, där den skulle elektrifieras. Bluesen förblev en övervägande svart musikstil, tills den utvecklades till Rock-n-Roll på 1950-talet.

W.C. Handy föddes i Alabama 1873, son till en svart pastor som tyckte att musikinstrument var djävulens verktyg. Ja, förutom orgel då – Handys far lärde honom läsa noter och spela orgel. Handy utbildade sig till lärare, men på grund av den låga lönen, valde han att arbeta inom industrin istället. På fritiden lärde han sig spela gitarr och trumpet, och han turnerade sedan med ett flertal band innan han år 1900 fick jobb som musiklärare på ett svart college i Alabama. Han tvingades där lära ut europeisk klassisk musik, men han hade en passion för musik som han ansåg vara distinkt amerikansk – jazz och blues. Sommaren 1902 spenderade han i Mississippi och Louisiana med att studera svart musik, framför allt blues.

1909 flyttade W.C. Handy och hans band till Memphis, Tennessee, där han skrev mängder av låtar. Hans genombrott som låtskrivare blev med Memphis Blues, som ursprungligen var en kampsång för en borgmästarkandidat. Den blev också 1914 den första blueslåten som någonsin spelades in. Samma år skrev Handy St. Louis Blues, som kom att spelas in av många artister genom åren. Många anser att den bästa inspelningen är den med Bessie Smith och Louis Armstrong från 1925.

1930 hamnade St. Louis Blues i en animerad kortfilm av bröderna Fleischer. En lång resa, minst sagt. Det anmärkningsvärda är att jazzen var en populär musikform som hade ett enormt genomslag på 1920-talet. Bluesen var fortfarande underground, framför allt svart, musik. Nu använde Fleischer visserligen en inspelning av Eddie Peabody, the King of Banjo, en vit man, men ändå.

Fire Bugs (1930)

Nästa film i Fleischer Studios Talkartoons-serie hade premiär den 9 maj 1930. Det är den första som namnger animatörerna, som i tidigare filmer av bröderna Fleischer varit anonyma. Fire Bugs animerades av Ted Sears och Grim Natwick. Sears hade jobbat med Fleischer sedan mitten på 1920-talet. Natwick hade tidigare arbetat med att designa och rita omslag till populära nothäften, men hade av Fleischer fått chansen att arbeta med animation, framför allt karaktärsdesign.

Höjdpunkten i Fire Bugs är när Bimbo försöker rädda en pianist från ett brinnande hus. Pianisten vägrar sluta spela Ungersk Rapsodi No 2, trots att flygeln brinner. Bimbo tvingas bära ner pianisten och den brinnande flygeln från huset.

Dizzy Dishes (1930)

I Dizzy Dishes, som hade premiär den 9 augusti 1930, får Bimbo äntligen en flickvän.

Betty Boop var alltså ursprungligen en hund med flaxande öron. Hon skulle senare bli Fleischer Studios stora stjärna. Så pass, att man döpte om Talkartoons till Betty Boop, även om det skulle dröja ytterligare några filmer. Rösten till Betty Boop gjordes här av Margie Hines, som senare även skulle göra rösten till en annan av Fleischers skapelser, Olive Oyl, Popeyes kärleksintresse.

I Dizzy Dishes hade Bimbo ändrat utseende. Även om han behöll sitt plommonstop, så var han nu en svart hund, inte en vit. Han liknade därmed alla andra animerade huvudkaraktärer – olika djur, men svarta: Mickey Mouse (Disney), Bosko (Warner Bros), Felix the Cat (Sullivan), Oswald the Lucky Rabbit (Lantz), Krazy Kat (Mintz). Likriktningen hos de animerade kortfilmerna och deras karaktärer är ganska anmärkningsvärd. Detta skulle komma att förändras när Betty Boop blev huvudkaraktär och mindre lik en hund.

Barnacle Bill (1930)

I Barnacle Bill, som hade premiär den 31 augusti 1930, liknar dock Betty Boop fortfarande en hund och hon heter ännu inte Betty Boop, hon heter Nancy Lee, och är fortfarande bara en sidokaraktär. Än en gång är Bimbo (Barnacle Bill här) intresserad av henne.

Låten de sjunger är en ren version av en äldre visa, mycket snuskigare, mycket råare: Ballochy Bill the Sailor. När Bimbo sjunger

Well, hurry before I bust in the door
I’ll rare and tear and rant and roa
I’ll spin you yarns and tell you lies
I’ll drink your wine and eat your pies
I’ll pinch your cheeks and black your eyes

svarar Betty

Sing me a love song low and sweet
Sing me a love song low and sweet
Sing me a love song low and sweet

I originalet låter det så här:

”Open the door and let me in,”
Said Ballochy Bill the sailor.

”You may sleep upon the floor,”
Said the fair young maiden.
”To hell with the floor, I can’t fuck that,”
Said Ballochy Bill the sailor.

[…]

”O, I’ve got a nice pin-cushion,”
Said the fair young maiden.
”And I’ve got a pin that will just fit in,”
Said Ballochy Bill the sailor.

”But what if we have a baby?”
Said the fair young maiden.
”Strangle the bastard and throw him away,”
Said Ballochy Bill the sailor.

Att bröderna Fleischer valde att tona ner originalet är väl ganska förståeligt. Melodin kom senare att bli signatur åt Bluto, Popeyes ärkefiende.

Swing, You Sinners! (1930)

Swing, You Sinners! kan nog räknas som ett av Fleischer Studios första mästerverk. Den hade premiär den 24 september 1930, och kan närmast liknas vid Disneys Silly Symphony The Skeleton Dance, men som mycket annat av Fleischers output är Swing, You Sinners! mycket mörkare i tonen.

Det börjar med Bimbos jakt på en kyckling, fortsätter med att Bimbo blir instängd  på en kyrkogård och sedan blir filmen alltmer abstrakt innan den faller samman i en komplett mardröm – mestadels till tonerna av Sing, You Sinners! Det var ingen slump att låten nyligen hade givits ut av Famous Music, Paramounts musikförlag. Paramount distribuerade Fleischers filmer.

Sing, You Sinners! var 1930 redan en populär låt. Duke Ellington hade gjort en inspelning av den det året med ett av sina mindre band, Harlem Hot Chocolates. Det är dock inte den inspelningen som används här. Mycket tyder på att Lou Fleischer använt bakgrundssångare från The Cotton Club, en berömd jazz-klubb i Harlem 1930, och olika mer eller mindre berömda jazzmusiker från New York vid inspelningen.

Om man jämför Fleischer Studios med andra animationsstudios vid den här tiden, så är det uppenbart att bröderna Fleischer riktar sig helt och hållet till en vuxnare publik. Filmerna har mycket mörkare, och ibland rent av snuskigare, teman. Animationen håller hög kvalitet, även om Daves sökande efter visuella gags ofta tar över en berättelse och får den att spåra ur. I en film som Hot Dogs funkar det inte riktigt, det blir för slumpmässigt och abrupt, men i en film som Swing, You Sinners! blir resultatet ruggigt bra – i vissa sekvenser påminner den om Disneys senare mästerverk Fantasia (1940).

Tack vare Bimbo, i viss utsträckning, och Betty Boop, i större utsträckning, skulle Fleischer Studios utmana Walt Disney Studios under 1930-talets början. Mer om det sen.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1930, Fleischer Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fyra fåniga årstider – del 3 – höstproblem

I januari 1930, mellan premiärerna av Summer och Autumn, sade två av Walt Disneys trognaste medarbetare upp sig. Samtidigt stod Disneys filmer utan distribution.

Ub Iwerks hade varit trogen Walt Disney sedan deras gemensamma tid i Kansas City under det tidiga 1920-talet. Roten till varför Iwerks slutade hos Disney kan hittas redan där, i Kansas City. Anledningen var inte bara att de grälade med varandra. Iwerks ansåg att Walt Disney var en gröngöling, utan någon egentlig talang och erfarenhet vad gäller animation. Den tecknade filmen i Amerika såg ut som den gjorde 1930 på grund av Iwerks stil och produktivitet, som han hade utvecklat under mer än ett decennium. Iwerks var dessutom högst ansvarig för Mickey Mouses skapelse och design. Och ändå var det Disneys namn som stod överst i filmtitlarna, och det var Disneys namn som stod på företagets dörrar. Det måste ha lett till en viss avundsjuka, där grälen var ett symptom. När då Pat Powers (se del 2) kunde locka Iwerks med en egen animationsstudio, under eget namn, så hoppade givetvis Iwerks på det.

Carl Stallings anledning till att sluta var, enligt honom, att han inte kom överens med Walt Disney. Man kan misstänka att det var mer än så, nämligen Disneys oförmåga att förmedla exakt vad han tyckte om saker och ting, något som drev Stalling till vansinne. Stalling borde dock ha tyckt om de fria konstnärliga händerna i en serie som Silly Symphonies, men det verkar inte ha varit tillräckligt. När Iwerks slutade, följde Stalling med. De båda männen verkar ha kommit bättre överens med varandra än med Walt Disney.

Autumn (1930)

Efter Iwerks och Stallings sorti, hade ytterligare en Silly Symphony-film om årstiderna premiär. Autumn släpptes den 15 februari 1930, tre veckor efter medarbetarnas sorti från Walt Disney Studios. Iwerks stod för regin, Stalling för musiken.

Ingen antydan till berättelse eller experimentlusta i den här Iwerks-filmen heller. Silly Symphonies skulle senare bli en grogrund för experimentellt berättande och banbrytande animation, men inte ännu. Istället får vi en samling insekter som dansar och spelar till Carl Stallings toner, inte olikt de tidigare Springtime och Summer.

Autumn distribuerades enligt Disneys tidigare avtal med Pat Powers Celebrity Pictures, men när filmen släpptes hade avtalet avslutats. Kvar i New York i början av februari 1930, för fortsatta möten med Powers, gav Disney sina advokater i uppdrag att leta ny distributör till företagets filmer. Warner Bros sa nej, eftersom de hade börjat upprätta en egen animationsstudio som skulle komma igång senare under 1930. MGM sa nej, eftersom Pat Powers redan hade ordnat så att Ub Iwerks skulle gör filmer i eget namn och MGM skulle distribuera filmerna. Columbia Pictures, som redan distribuerade Silly Symphonies i ett sidoavtal med Pat Powers, gick med på att distribuera alla Disneys filmer framöver. Så fort det avtalet slöts, åkte Walt Disney hem till Hollywood.

Iwerks och Stalling var de enda två som slutade hos Disney i januari 1930. Faktum är att den här konfliktens upplösning var mycket mindre i omfattning än den som skedde 1928, då Hugh Harman och Rudolf Ising slutade, tillsammans med alla andra animatörer, förutom Iwerks. 1928 förlorade dessutom Disney rättigheterna till sina figurer, det gjorde han inte 1930. Han behöll Mickey Mouse och Silly Symphonies-serien. Han behöll alla andra regissörer och animatörer. Och han behöll makten över företaget. Efter januari 1930 innehöll Walt Disney Studios inte en enda person som kunde ifrågasätta Walt Disneys ledarskap.

Produktionen av Silly Symphonies fortsatte efter Autumn, men den avslutande delen av de fyra årstiderna, Winter, skulle dröja till slutet av 1930. Den tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den här 25-öringen.

Publicerat i 1930, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fyra fåniga årstider – del 2 – sommarbekymmer

Nästa film i tetralogin om de fyra årstiderna, Summer, hade premiär 4:e januari 1930. Disney hade då bekymmer med sin distributör, Celebrity Pictures, en konflikt som skulle eskalera till att helt förändra Walt Disney Studios.

Celebrity Pictures styrdes av Pat Powers, som var en invandrad irländsk affärsman som i USA hade sysslat med musik sedan 1900 och med film sedan 1907. 1910 grundlade han Powers Motion Picture Company, som 1912 skulle gå samman med Carl Laemmles Independent Moving Pictures Company och bilda Universal Pictures. Vid 1923 ledde han ett bolag som hette Film Booking Offices of America, som senare skulle ledas av Joseph P. Kennedy fram till 1928, då det gick samman med ett annat bolag och bildade Radio-Keith-Orpheum (RKO). Powers hade då redan lämnat bolaget.

1927 försökte Pat Powers ta över DeForest Phonofilm, som hade utvecklat ett ljud-på-film-system. När han misslyckades med det, anställde han en tekniker från bolaget och skapade ett likadant ljud-på-film-system, Powers Cinephone, som lyckades överleva trots patentstriderna som följde. När Walt Disney 1928 letade efter ett ljudsystem till att producera animerade ljudfilmer, erbjöd Pat Powers sitt Cinephone. Och när Disney inte kunde hitta en distributör till sina animerade ljudfilmer, erbjöd Powers på nytt sina tjänster, via Powers-ägda Celebrity Pictures. De tidiga Mickey Mouse-filmerna distribuerades direkt från Celebrity Pictures, medan de första Silly Symphony-filmerna distribuerades av Celebrity via Columbia Pictures.

Efter ett år med flera framgångsrika filmer i både Mickey Mouse- och Silly Symphonies-serien, ansåg Walt Disney att det fanns ett behov av att omförhandla distributionsavtalet. Bokföringen stämde inte och Disney ansåg att han inte hade fått tillräckligt betalt för flera av filmerna som Celebrity Pictures distribuerade. Den 17 januari 1930, åkte Walt Disney och hans fru, Lillian, tillsammans med Disneys advokat, Gunther Lessing, till New York för att förhandla med Pat Powers. Detta var knappt två veckor efter premiären på den andra Silly Symphonies-filmen om de fyra årstiderna:

Summer (1930)

Summer hade premiär den 4:e januari 1930. Eller möjligtvis den 6:e januari, eller kanske den 16:e januari. Källorna stämmer inte överens, som vanligt.

Åter igen får vi se en musikcentrerad film regisserad av Ub Iwerks, med musik av Carl Stalling. Den ena sortens insekt efter den andra spelar och dansar till somrig musik. Ingen dialog, ingen handling.

Det är fullt möjligt att Summer gick på några av New Yorks biografer när Walt Disney, Lillian och Gunther Lessing anlände till staden för att förhandla med Powers.

Mötet mellan Walt Disney och Pat Powers var stämt till den 21 januari. I tron att mötet skulle vara en förhandling om pengar för produktion och distribution, blev Disney överraskad och besviken av att få reda på att Ub Iwerks någon dag tidigare hade skrivit kontrakt med Powers om att upprätta en egen animationsstudio på Celebrity Pictures.

I Hollywood, samma dag, den 21:e, berättade Iwerks själv för Roy Disney om att han lämnade Walt Disney Studios. Han nämnde dock inget om sitt nya kontrakt med Powers. Istället hävdade han att han slutade på grund av grälen med Walt. Dagen efter fick Roy reda på hur det egentligen låg till, via ett telegram från Walt. Roy löste då ut Iwerks från Walt Disney Studios. För Iwerks option på 20% av företaget betalade Roy endast lönen som hade tillbakahållits, knappt 3000 dollar. Detta var ett genialiskt drag av Roy Disney, som helt säkrade rättigheterna till Mickey Mouse inom företaget, trots att Ub Iwerks egentligen hade hjälpt till att skapa karaktären.

Den 24 januari, Ub Iwerks sista avlönade dag hos Disney, lämnade Carl Stalling också företaget. Roy Disney såg till att också Stalling löstes ut, utan att ha några band till Walt Disney Studios. Stalling hade investerat i ljudutrustning för inspelning och uppspelning av musik, och nu fick han ersättning för det utan att få behålla några rättigheter till musiken han komponerat till filmerna.

Från slutet på januari 1930 stod Walt Disney som ensam rättighetsinnehavare till Mickey Mouse och Silly Symphonies, men han hade inte längre någon distribution till filmerna. Han stannade kvar i New York för att lösa den saken.

Snart får ni ännu mer för den här 25-öringen.

Publicerat i 1930, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fyra fåniga årstider – del 1 – vårtrubbel

Under loppet av ett år, med början i oktober 1929, släppte Walt Disney fyra Silly Symphonies som hade temat årstider. Under loppet av det året skulle animationsstudion genomgå stora förändringar. Ub Iwerks, som hade känt Disney sedan tidigt 1920-tal i Kansas City och som hade stannat vid hans sida under maktstriden med Charles Mintz, skulle lockas att sluta och starta eget. Carl Stalling, upphovsmannen till Silly Symphonies och som också hade känt Disney sedan Kansas City, skulle även han lämna företaget. Nya regissörer, kompositörer och animatörer skulle få sin chans. Walt Disney Studios såg helt annorlunda ut i oktober 1930, än det hade gjort i oktober 1929.

Springtime (1929)

Som vanligt, går åsikterna isär vad gäller premiärdatum. En del källor säger 24:oktober, men troligare är att den hade premiär 4:e oktober 1929, tre dagar efter Mickey’s Choo-Choo. Oavsett vilket, är Springtime den första i en tetralogin om årstiderna.

Det är en ganska osentimental film om våren. Tidigt i filmen, exempelvis, dansar en tusenfoting glatt omkring till vårmelodier, men strax kommer en lika glad fågel och äter upp tusenfotingen, segment för segment. En Circle-of-Life-lektion, 65 år före The Lion King.

Filmen regisserades av Ub Iwerks och animationen hade lämnats åt Wilfred Jackson, som hade varit delaktig i att utveckla ljudsystemet till Steamboat Willie, och Les Clark, som senare kom att tillhöra en grupp som kallas Disney’s Nine Old Men. Gruppen var inte komplett förrän Snow White and the Seven Dwarfs (1937), men av de nio hade Les Clark varit med längst, sedan 1927, då han var med och utvecklade Mickey Mouse tillsammans med Ub Iwerks.

Ub Iwerks och Carl Stalling passade varandra. De var noggranna och tydliga i vad de ville göra med Silly Symphonies. Även om Walt Disney till en början hade varit försiktigt positiv till en filmserie som fokuserade på musik, så låg hans primära intresse inte i musikfilmer. Enligt Carl Stalling kunde Disney dock inte artikulera vad det var han egentligen ville göra, vilket drev både Stalling och Iwerks till vansinne. Disneys ledarstil, som verkar ha varit lite laissez faire vid den här tiden, gav upphov till gräl mellan Disney på ena sidan och Iwerks och Stalling på den andra.

Ub Iwerks, Walt Disney och Carl Stalling

Samtidigt, under andra hälften av 1929, började Walt Disney Studios tydligt delas upp i två produktionsgrupper, med Walt Disney som direktör över det hela. Han blev allt mindre regissör, och alltmer exekutiv producent. Ub Iwerks regisserade Silly Symphonies-filmerna, som animerades av Jackson och Clark. För Mickey Mouse-filmerna hade Disney anställt Burt Gillett som regissör. Som animatörer anställde Disney bl.a. Ben Sharpsteen, som kom från Fleischer Studios, och Jack King. Uppdelningen i två produktionslinjer förstärkte friktionen mellan Disney och Iwerks & Stalling. Både Iwerks och Stalling kom inom kort att söka nya arbetsgivare.

Snart får ni mer för den här 25-öringen.

Publicerat i 1929, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mickey blir en stjärna

Steamboat Willie var visserligen en succé, och Mickey Mouse blev visserligen alltmer känd under 1929, men han var ingen superstjärna ännu. För det skulle det krävas en tydligare personlighet och filmer som inte fokuserade endast på djurplågande musikalnummer på bondgården. I två sena filmer under det året kan vi börja skönja en förändring.

Mickey’s Choo-Choo (1929)

Visst, även Mickey’s Choo-Choo innehåller sekvenser där Mickey spelar på både ankor och hundar som om de vore instrument, men det används sparsmakat. Filmen är mer en berättelse än en radda musikaliska nummer, och den innehåller riktig dialog. Mickey och Minne utbyter visserligen bara ett par repliker, men ändå.

1929 var ett omställningsår för Walt Disney. Han hade upplevt en ren exodus av animatörer året tidigare under hela debaclet med Charles Mintz och Oswald the Lucky Rabbit. Under 1929 anställde han flera animatörer för att kunna möta den ökande efterfrågan. Ub Iwerks, som var den ende som hade stannat kvar efter Oswald, blev allt mindre en animatör och allt mer en regissör och producent. Iwerks kom att sköta produktionen av Silly Symphonies, tillsammans med Wilfred Jackson och Les Clark, vilka båda hade arbetat med Disney under året. Relativt nyrekryterade Burt Gillett fick sköta Mickey-serien tillsammans med de nya animatörerna Ben Sharpsteen, Jack King och Norman Ferguson. Walt Disney fick en alltmer övergripande roll, även om han numera med inte så lite stolthet gjorde rösten till Mickey Mouse.

Mickey’s Choo-Choo innehåller en dressin, som inspirerade ett leksaksföretag, Lionel Corporation, att tillverka dressiner till sina leksakstågset. Det sägs att Mickey Mouse räddade Lionel Corporation från bankrutt på grund av dessa dressiner. Leksaksföretaget var den amerikanska motsvarigheten till Tysklands Märklin.

Mickey’s Choo-Choo hade premiär 1 oktober 1929.

The Haunted House (1929)

The Haunted House, som hade premiär 2:e december 1929, har nästan en berättelse. För att komma undan en storm, söker Mickey skydd i ett hus som visar sig vara hemsökt. Inledningen bygger upp en spänning, och filmen innehåller flera moment som nog tedde sig skrämmande för 1929 års biobesökare. Spänningen kommer dock senare motverkas av att huvudspöket vill att Mickey spelar en melodi på orgeln så att det kan dansa och spela tillsammans med skeletten (som till viss del är återvunna från The Skeleton Dance). Disneys filmer fokuserar fortfarande på musiken.

The Haunted House slutar med att Mickey tvingas fly från huset, ivägskrämd. Ett snöpligt slut för karaktären som egentligen ska vara hjälte i berättelsen. Disney har inte riktigt fått till en bra story ännu. Under det kommande året skulle han inrätta en särskild berättelse-avdelning som skulle ta Mickey till nya höjder, men först skulle de två personer som betytt mest för Walt Disneys framgångar lämna honom. Mer om det en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1929, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lantz och kaninens återkomst

Walter Lantz

Walter Lantz bröt aldrig någon ny mark. Han var varken pionjär som Walt Disney eller uppfinningsrik som Max Fleischer, men 30 år gammal blev han chef för en egen animationsstudio hos Universal, ett av de främsta filmbolagen i Hollywood.

När han var 16 fick Walter Lantz sitt första arbete som animatör. 1924 regisserade han sina första filmer för J.R. Bray Studios och 1928 fick han jobb hos Charles MintzWinkler Studios.

Winkler Studios hade distribuerat Oswald the Lucky Rabbit-filmer till Universal under flera år, men Charles Mintz hade inledningsvis bara varit en mellanhand. Filmerna producerades ursprungligen av Walt Disney. När Disney försökte får lite mer finansiell kontroll över figuren, ordnade Mintz så att rättigheterna skrevs över på Universal, medan Mintz och hans svåger, George Winkler, startade en animationsstudio och lockade till sig flertalet av Disneys animatörer – bl.a. Hugh Harman, Rudolf Ising och Friz Freleng. Disney skapade då Mickey Mouse istället.

Carl Laemmle

Det var inte utan ett ödets ironi när Universals chef, Carl Laemmle, 1929 meddelade Mintz och Winkler att Universal tog över kontrollen över Oswald och inrättade en egen animationsstudio. Universal ägde redan rättigheterna till figuren, så Mintz och Winkler hade inget att sätta emot. De blev kanske lite förvånande när en av deras regissörer, 30-åringen Walter Lantz, fick chefsrollen på en nya studion, Universal Cartoon Studio.

Lantz första uppdrag för Universal blev att sätta ljud på sex ofärdiga Oswald-filmer från Winkler Studios. Därefter fick han i uppdrag att göra en fyra minuter animerad introduktion till en av Universals spelfilmer under produktion, The King of Jazz (1930). Sekvensen filmades i färg – ett färgsystem som hette two-strip Techincolor – vilket gör sekvensen till den första animerade filmen med både färg och ljud. Man kan säga att Lantz tvingades bli både pionjär och innovatör på grund av detta, men att han hade varken viljan, ambitionen eller resurserna att fortsätta på den linjen. Kontraktet med Universal var krävande.

Walter Lantz och hans animatörer skulle producera 26 Oswald-filmer om året. I samband med att Lantz anlitades av Universal, kontrakterades också en man vid namn Bill Nolan, en animatör som var mest känd som att ha utvecklat gummibandstekniken (att animerade figurer sträcks ut och trycks ihop) och sitt arbete med Felix the Cat 1925-1927. Lantz och Nolan delade bördan med att regissera Oswald-filmerna, som alltså skulle släppas varannan vecka.

Lantz inledde arbetet med Oswald the Lucky Rabbit med att prata med karaktärens riktige skapare, Walt Disney. Lantz fick Disneys välsignelse, mycket tack vare att Disney nu hade slagit igenom med en ny karaktär, Mickey Mouse.

Den första filmen, som inte var rester från Winkler-tiden, hette Race Riot:

Race Riot (1929)

Race Riot bör kanske betecknas som en stumfilm. Visst, den innehåller musik och ljudeffekter, men ingen dialog. Den första filmen där Oswald säger någonting, Cold Turkey (1929) (rösten gjordes av Bill Nolan), är troligen försvunnen.

Kvaliteten på Lantz produktioner under 1929 är låg. Disney sög upp all animeringstalang, och de som var kvar på Universal, var inte alltid ursprungligen animatörer. Personer som fyllde i cellerna med bläck tvingades börja animera. Personer som tvättade cellerna tvingades börja fylla i dem med bläck. Och så vidare.

Tex Avery

En sidnot: En person som började som ”bläckare” hos Lantz, hette Fred Avery. Han kom senare att bli animatör och regissör. Hans karriär tog fart när han började hos Warner Bros och sköt i höjden när han började hos MGM. Hans smeknamn blev hans inofficiella förnamn: Tex Avery.

I och med att Lantz tog över Oswald the Lucky Rabbit, med Walt Disneys välsignelse, pånyttföddes karaktären och filmer om honom gjordes fram till 1930-talets slut. Tyvärr var och förblev Oswald en blek karaktär utan personlighet. Filmerna om Oswald animerades ofta utan en tydlig idé om berättelsens slut, hela sekvenser improviserades. Universal var hyfsat glada, eftersom de hade en produkt med ett välkänt namn, men Oswald blev aldrig Universals motsvarighet till Disneys Mickey Mouse.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1929, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mickey och Ziegfeld

Under den första halvan av 1929 hittade Mickey Mouse sin röst. I tre filmer under senare halvan av året hittade han sin sångröst:

Mickey’s Follies (1929)

I Mickey’s Follies hjälper Mickey bondgårdsdjuren sätta upp en revy med verklighetens Ziegfeld Follies som inspiration.

Ziegfeld Follies var egentligen inte Florenz Ziegfelds idé, det var flickvännens. Anna Held föddes i Polen 1872 till judiska föräldrar. Under en anti-semitisk pogrom 1881 flydde familjen till Paris där Anna kom att börja uppträda, sjunga och dansa. Hon slog igenom och blev populär genom tack vare sina ekivoka sånger och flirtiga framträdanden. På en turné i Europa träffade hon Florenz i London 1896. Hon hade två år tidigare gift sig med en playboy vid namn Maximo Carrera, som hon hade en dotter med, men Ziegfeld lockade med henne till USA och New York där hon blev en stor stjärna på Broadway, mycket tack vare hennes personlighet och Ziegfelds sinne för publicitet. Carrera verkar inte ha följt med. Istället levde Anna och Florenz som gifta i New York, även om det aldrig verkar ha blivit officiellt, inte ens efter Carreras död 1908.

Efter flera framgångar på Broadway föreslog Anna Held för Florenz Ziegfeld att sätta upp en extravagant revy och varité-show, med Paris Folies Bergère som förebild. Resultatet blev Ziegfeld Follies.

Stora shower, med mängder av synkroniserade dansare i extravaganta kostymer, blandat med sångare och komiker och en stor orkester. Ungefär så kan man nog beskriva Ziegfeld Follies, shower som sattes upp på Broadway varje år mellan 1907 och 1931 och som återupplivades 1934, 1936 1943 och 1957. Under 20- och 30-talet blev Ziegfeld Follies ett fenomen. Att vara dansare i showen, en Ziegfeld Girl, var ett tecken på framgång för unga kvinnor i New York. Flera berömda underhållare uppträdde som dansare, sångare och komiker. Namn som W.C. Fields, Josephine Baker och Eddie Cantor prydde scenen mellan de stora dansnumren.

En intressant sidnot om Eddie Cantor: 1935 skrev han låten Merrily We Roll Along, som samma år användes i en animerad kortfilm av Warner Bros, Billboard Frolics. Melodin blev därefter signaturmelodi för hela Merrie Melodies-serien.

När Mickey Mouse sätter upp en varité-show, blir den inte lika extravagant som Ziegfelds megaproduktioner. Bondgårdsdjuren turas om att uppträda med mer eller mindre djurplågande framställningar – som vanligt i Disneys produktioner vid den här tiden. Mickey har fortfarande inte blivit helyllemusen han senare ska bli, och djurrättsorganisationer kan fortfarande inte vara helt nöjda med hans eskapader i filmerna. Däremot får han en signaturmelodi.

Minnie’s Yoo-Hoo heter låten, och handlar således egentligen om Minnie. Men Mickey sjunger den. Just det gör Mickey’s Follies särskilt speciell, han sjunger. Den här gången är det nästan säkert att det är Walt Disney själv som gör rösten till Mickey.

Mickey’s Follies hade (troligen) premiär 28:e augusti 1929, veckan efter Disneys Silly Symphony The Skeleton Dance.

The Jazz Fool (1929)

Senare på hösten, 15:e oktober 1929, hade The Jazz Fool premiär.

I The Jazz Fool sätter Mickey och Horace Horsecollar upp en ny show och även om den heter Big Road Show så verkar den sättas upp på bondgården, igen. Särskilt jazzig blir den inte förrän Mickey sätter sig vid en flygel och bokstavligen kämpar mot instrumentet.

Animationsmässigt börjar Mickey Mouse sätta sig nu, men någon karaktär och personlighet kan han inte sägas ha ännu. Filmerna har fortfarande musiken i centrum och några komplicerade berättelser, eller ens avancerade gags, kan man inte prata om.

Jungle Rhythm (1929)

I Jungle Rhythm, som hade premiär 15:e november 1929, står musiken fortfarande i centrum. Ramberättelsen är inte mer avancerad än att Mickey har lämnat bondgården för djungeln, sedan är det mer av samma: Mickey och de samlade djuren spelar melodier på olika instrument, men främst på varandra.

Det mest minnesvärda med filmen är nog att man för en av de första gångerna använder Minnie’s Yoo-Hoo som signaturmelodi i förtexterna.

Nej, de här tre filmerna var inte de mest utvecklande för karaktären Mickey. Det var istället två andra filmer under 1929 som skulle göra Mickey Mouse till världsstjärna, men de tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1929, Walt Disney Studios, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar