Hollywood 101 – del 1 – Studiosystemets födelse

Här tar vi ett steg tillbaka från den animerade kortfilmens värld och vidgar våra vyer. Vi börjar med att konstatera att Hollywood lika gärna hade kunnat heta Fort Lee. Inte platsen Hollywood, då, utan begreppet Hollywood. Men udda anledningar som patentstrider, markpriser och klimat gjorde att södra Kalifornien lockade filmindustrin mer än norra New Jersey.

Mannen som kunde fotografera hästar

Filmen föddes visserligen i Kalifornien, men inte i Hollywood. Affärsmannen och den före detta guvernören i Kalifornien, Leland Stanford, ville lösa ett problem. Han och hans vänner, som alla var intresserade av hästar och hästkapplöpningar, kunde inte med blotta ögat lista ut huruvida alla hästens hovar var i luften eller inte under galopp. De anlitade en brittisk fotograf, Eadweard Muybridge, för att avgöra saken. Muybridge ställde upp 24 kameror med 69 centimeters mellanrum bredvid en galoppbana på Stanfords hästuppfödningsgård i Palo Alto. Slutarna kopplades till snören som spändes över banan, och han lät sedan en häst springa i galopp i 58 km/h framför kamerorna.

Resultatet blev en serie bilder som kunde konstatera att, ja, hästens hovar är alla i luften under galopp. Muybridge kunde sedan projicera 16 av bilderna i sekvens i en apparat han kallade zoopraxiscope.

Året var 1877 när stillbilderna blev rörliga.

Några år senare skulle Leland Stanford grunda Stanford University på gården i Palo Alto, vilket har föranlett att universitetet än idag kallas för the Farm. Den första studenten som gick över Stanford Universitys tröskel vid öppnandet den 1 oktober 1891 hette Herbert Hoover, som blev USA:s 31:e president (1929-1933).

Muybridge, fotografen, skulle några år senare skjuta sin frus älskare i huvudet. Han erkände, men hävdade sinnesförvirring på grund av en huvudskada han hade fått på 1860-talet. Vid rättegången friades han helt, men inte på grund av sinnesförvirring. Mordet på hustruns älskare räknades som berättigat.

Det våras för stumfilmen

Åren efter Muybridges framgångsrika inspelning och visning av den första filmsekvensen blev kaotiska. Uppfinningarna och patenten stod som spön i backen. Filmkameran, filmremsan och sätt att visa filmerna uppfanns på flera olika platser oberoende av varandra. Fransmannen Louis Le Prince filmade en kort sekvens, Roundhay Garden Scene, 1888, som räknas som den äldsta gjord med en riktig filmkamera. Den amerikanske stjärnuppfinnaren Thomas Edison filmade femsekundersfilmen Fred Ott’s Sneeze 1894 och kunde visa upp den och andra filmsnuttar i sina Kinetoskop. Strax därefter, 1895, filmade bröderna Auguste och Louis Lumière La Sortie de l’Usine Lumière à Lyon och många andra korta sekvenser som de sedan kunde projicera på väggar och dukar inför storpubliker. Vid dess födelse var filmen mest en experimentell kuriositet, men en del som kom i kontakt med mediet insåg dess potential för riktigt historieberättande.

George Méliès var en tidig pionjär vad gäller den tekniska sidan. I sin studio, som han byggde 1896, experimenterade han med substitution splice, multiple exposure, time-lapse, dissolve och handmålad färgfilm. Hans mest berömda film är Le Voyage Dans La Lune (1902), som brukar räknas som den första science fiction-filmen. De flesta av hans filmer är inte särskilt nyskapande vad gäller berättandet, de är mest avfilmad teater med ett par inskjutna tekniska genialiteter som inte hade gått att utföra på en scen.

Filmberättandet ställde filmskaparna inför helt nya problem. Hur klipper man ihop filmsnuttar till en sammanhängande sekvens som är förståelig för publiken? Hur växlar man mellan olika sekvenser utan att det blir snurrigt? Hur får man publiken att fokusera på det som berättas? Hur undviker man att publiken blir desorienterad?

Omkring sekelskiftet 1900 börjar man på olika håll göra filmiska upptäckter av olika sätt att lösa de här nya problemen. Det första klippet där vi får följa karaktärer genom en dörr, gjordes i Come Along, Do! (1898). Den första sammanhängande sekvensen gjordes i The Kiss in the Tunnel (1899). Det första subjektiva POV-klippet gjordes i As Seen Through a Telescope (1900). Man börjar uppfinna filmens grammatik.

Den första berättande filmen, som på ett effektivt sätt använder den nya filmgrammatiken och som ökar intresset hos den amerikanska allmänheten bortom det kuriösa och faktiskt blir en publiksuccé, var en 12 minuters västernfilm som heter The Great Train Robbery (1903). Filmen gjordes av Edwin S. Porter och innehåller ett tidigt exempel på cross-cutting, där han klipper mellan två olika händelseförlopp som inträffar samtidigt. Porter arbetade hos Edison Studios och västernfilmen spelades in i New Jersey.

De edisonska patenten

Thomas Edison hade filmvärlden i sin hand. Han hade sin bas i trakten omkring New York City och han började etablera olika platser för experiment och produktion av film i området. Då tillräckligt konstgjort ljus var svårt att producera lät Edison uppföra en Black Maria-studio, som är en stor vridbar byggnad som kan följa solens gång under dagen. Edison lät också bygga en glasstudio på ett tak på Manhattan, och han inrättade studios av olika slag i the Bronx och på Staten Island. Edison Studios producerade mer än 1200 filmer mellan 1894 och 1918, även om endast ett 80-tal av dem var långfilmslånga.

Edison var inte bara innovativ på det praktiska sättet, han var också innovativ vad gäller att försvara upphovsrätten och olika teknologiska patent hans företag lyckades frambringa. Edison stod för ett innehav av mer än 1200 patent, även om han inte personligen hade förvärvat dem alla. 1902 började han skicka meddelanden till filmdistributörer och filmvisningsbolag att de borde använda Edisons apparater exklusivt, eller så skulle de stämmas för intrång på Edisons olika patent på området. I princip tvingades alla filmbolag köpa licenser av Edison för att producera film i USA. Utifrån monopolet, som det i stort sett var, bildades 1908 the Motion Picture Patents Company (MPPC), som bestod av alla större filmproduktionsbolag, inklusive en del utländska bolag som var intresserade av den amerikanska marknaden. Bolaget Eastman Kodak, som ägde patentet på celluloid-baserad film, var också en del av MPPC. Ingen kunde göra film, utan licens från Edison.

Eftersom priserna på land var höga i New York, sökte sig Edison och många nya filmproducenter till New Jersey tvärs över Hudson-floden. Nestor Film Company etablerade sig i Bayonne, men de flesta samlades omkring Fort Lee precis vid brofästet till George Washington Bridge. Fort Lee brukar räknas som födelseplatsen för filmindustrin – inte längre bara en experimentell kuriositet, utan en riktig industri. Från 1907 etablerade sig Kalem Company, Champion Film Company, Independent Moving Pictures Company, Goldwyn Picture Corporation, Biograph Studios, Fox Film Corporation, Pathé Frères, Metro Pictures Corporation och Selznick Pictures Corporation i Fort Lee, tillsammans med ett dussintal mindre aktörer.

Flykten från New Jersey

Redan i början av 1910-talet krackelerade MPPC och Fort Lee började överges av många av filmbolagen som hade etablerat sig där. De flesta omlokaliserade till Jacksonville, Florida, som tidigare använts för filmproduktioner under vinterhalvåret, men som nu attraherade permanenta filmstudios. Det varade fram till 1917, då en konservativ demokrat, John W. Martin, valdes till borgmästare i Jacksonville med en plattform att tämja filmindustrin i staden. Han ville inte ha biljakter och iscensatta bankrån i staden. Han fick som han ville. Filmbolagen hade redan börjat söka sig västerut.

Södra Kalifornien lockade av många anledningar. Vädret var mycket mer pålitligt än i New Jersey. Marken omkring Los Angeles var, om möjligt, ännu billigare än i New Jersey. I närheten fanns berg, hav, öknar, djungler och jordbruksland, för filmning utomhus. MPPC:s högkvarter låg på östkusten, en hel kontinent bort, vilket skulle försvåra deras möjligheter att upprätthålla patenträttigheter på västkusten. Och om MPPC, mot förmodan, skulle försöka upprätthålla rättigheterna, låg utlandet, Mexiko, bara ett par timmar söderut, vilket möjliggjorde en flykt dit om man blev tvungen.

Så vanns vilda västern

Nestor Film Company grundades 1909, som en västkustfilial till Centaur Film Company i Bayonne, New Jersey. 1911 byggde Nestor Film Company den första permanenta filmstudion i Hollywood, Kalifornien. 1912 skulle Nestor Film Company slås samman med flera andra filmbolag till Universal Pictures Manufacturing Company, under överseende av Carl Laemmle. Universal är den äldsta filmstudion som fortfarande existerar och det var den första studion som var vertikalt integrerad, vilket innebar att studion kontrollerade filmproduktionen, filmdistributionen och biograferna som filmerna visades i. Den vertikala integrationen skulle vara det som utmärkte Hollywoods studiosystem – ja, det, samt filmerna, filmstjärnorna och allt glitter och glamour som följde med, givetvis.

1915 är en brytpunkt. Det var året då D.W. Griffiths The Birth of a Nation hade premiär. Det var en tre timmar lång långfilm som fick ett enormt genomslag. Trots att den innehåller rasistiska porträtt av svarta och en glorifiering av både slaveriet och Ku Klux Klan, blev den en publiksuccé. D.W. Griffith blev Hollywoods första regissörsstjärna och etablerade Hollywood som filmindustrins främsta hopp. Det var också året då MPPC förlorade ett rättsfall, som förklarade att MPPC var en kartell med monopolställning som var tvungen att splittras.

Det blev fritt fram att producera film var som helst i USA, men Hollywood visade sig ha allt filmbolagen letade efter. Fram till 1920 skulle de flesta filmbolagen ha etablerat sig där och platsen Hollywood blev begreppet Hollywood.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i Hollywood | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

De glada melodiernas begynnelse

Den 17 januari 1931 hade Little Caesar med Edward G. Robinson premiär. Det blev startskottet för en lång rad hårdkokta gangsterfilmer som Warner Bros kom att bli starkt förknippade med under 1930-talet. Trenden blev tydlig samma år, den 23 april, då WB släppte The Public Enemy med James Cagney. Studion som i princip hade uppfunnit ljudfilmen började göra filmer om ämnen som togs direkt från samtidens tidningsrubriker. 1931 var alkohol fortfarande förbjudet och som en följd hade maffian tagit kontroll över flera amerikanska storstäder. USA hade samtidigt drabbats av en ekonomisk depression, med hög arbetslöshet och utbredd fattigdom som följd. Historier om gängkrig och polistillslag mot alkoholsmuggling, prostitutionsringar, spelhålor och speakeasies var vardagsmat. Samtidigt var suget efter verklighetsnära verklighetsflykt tydligen outtömligt och Warner Bros ställde gärna upp. Det underlättade att realistiska filmer var billiga att producera.

För att fylla ut biorepertoaren krävde också Warner Bros en ökad produktion av kortfilmer. Leon Schlesinger, som producerade Looney Tunes för Warner Bros, ställde gärna upp.

Warner Bros ägde inte bara en filmstudio. 1925 köpte de Vitaphone, ett ljudsystem på skiva för filmer. Warner Bros blev därför inte bara pionjärer inom ljudfilmen, utan också ägare till bolag som producerade musik på skiva. 1930 började studion köpa upp skivbolag och skapade samma år Warner Bros Music för distribution av musikskivor. De etablerade flera radiostationer för att marknadsföra sin musik, men de insåg tidigt filmens kraft för att sälja musik.

Cryin’ for the Carolines (1930)

I december 1930 släppte Warner Bros en live-action kortfilm med namnet Cryin’ for the Carolines. Den hade producerats av Leon Schlesinger som den första i en serie med namnet Spooney Melodies:

Det blev ingen hit och Spooney Melodies lades ner direkt. Istället beställde Warner Bros en andra månatlig serie animerade kortfilmer från Leon Schlesinger. Förutom att fortsätta producera Looney Tunes, vilka mestadels hade Bosko i huvudrollen, skulle Leon Schlesinger och hans animationsstudio med de tidigare Disney-medarbetarna Hugh Harman och Rudolf Ising nu också producera Merrie Melodies – en serie filmer med det uttalade målet att marknadsföra låtar från Warner Bros växande musikbibliotek.

Lady, Play Your Mandolin! (1931)

Den första filmen i Merrie Melodies-serien, Lady, Play Your Mandolin!, hade premiär i augusti 1931. Givetvis innehåller den låten Lady, Play Your Mandolin! – men också andra låtar från Warner Bros musikkatalog. Frank Marsales, Schlesingers kompositör och arrangör, hade fri tillgång till musikkatalogen, och lånade friskt.

I Lady, Play Your Mandolin! introducerar Rudolf Ising, som stod för regin, en ny karaktär: Foxy – som inte blir så nyskapande. Istället blir det en väldigt snarlik Mickey Mouse-kopia, som dessutom får en Minnie-liknande flickvän, Roxy. De har spetsiga öron och fluffiga svansar – som rävar – så Disneys advokater kunde nog inte göra något.

Filmen är en ganska tam affär. Visserligen innehåller den en full häst som självantänder, men Foxy och Roxy är undermåliga kopior på Walt Disneys populärare karaktärer.

Eftersom man ville särskilja Looney Tunes från Merrie Melodies fick den senare slutklämmen ”So long, folks!” som motsvarighet till den förras ”That’s all, folks!”.

Smile, Darn Ya, Smile! (1931)

Foxy och Roxy är tillbaka i Smile, Darn Ya, Smile! som hade premiär den 5 september 1931.

Om berättelsen känns igen, så är filmen i princip en remake av Trolley Troubles (1927), en Oswald the Lucky Rabbit-film – samme Oswald som Hugh Harman och Rudolf Ising hade varit med om att skapa.

Smile, Darn Ya, Smile! är i princip en musikvideo med ett par Mickey- och Minnie-kopior. Ett par intressanta saker kan man dock notera: Dels innehåller filmen en ko vars juver täckts av en kjol – helt i enlighet med the Hays Code (se här); Dels refererar filmen till den stora depressionen, i och med förekomsten av luffargänget under järnvägsbron, ett ämne Warner Bros var mer än villiga att ta upp, även i sin animerade produktion (se här).

One More Time (1931)

One More Time, som hade premiär den 3 oktober 1931, blev den sista filmen med Roxy och Foxy.

Filmen slutar alltså med att Foxy skjuts med ett maskingevär. Och detta var den sista filmen med Foxy i huvudrollen. Vi får väl tolka det som att Foxy faktiskt dog av den kulsprutesalvan. Det blev inte One More Time.

Efter tre filmer av Merrie Melodies hade Hugh Harman och Rudolf Ising börjat dela på bördan. Hugh Harman behöll Looney Tunes och Bosko, medan Rudolf Ising tog ansvaret för Merrie Melodies.

You Don’t Know What You’re Doin’! (1931)

För You Don’t Know What You’re Doin’! skapade Rudolf Ising en ny karaktär, Piggy.

Piggy har en lookalike-flickvän, givetvis: Fluffy. Inledningsvis är filmen gammal skåpmat. Piggy hämtar upp Fluffy i sin bil för en kväll på stan och allt pekar åt att detta är ännu en sjungande-djur-film som försöker efterhärma Disney. Men här är det lite mer improvisation. Halvvägs genom filmen, i konsertsalen, glömmer Piggy bort Fluffy och hon försvinner ur berättelsen helt. Istället börjar Piggy jamma med jazzbandet, något som leder ett gäng alkisar på en balkong till att håna Piggy. Det hela spårar ur när Piggy och en av alkisarna flyr konsertsalen, klart på kanelen båda två, och de springer längs en gata. Animationen börjar här efterlikna bröderna Fleischers bättre stunder (se här), även om You Don’t Know What You’re Doin’! har mycket renare linjer och enklare animation. Byggnader, lyktstolpar och gatan själv börjar röra på sig. Bilen, som Piggy och Fluffy anlände i, blir också full. Piggy och alkisen avslutar filmen i en pöl, glatt ropande ett ”Whoopie!” tillsammans.

Allt detta till en väldigt studsig jazz-låt, You Don’t Know What You’re Doin’! av Abe Lymans orkester, som innehåller en prominent trombon-slinga av trombonisten Orlando ”Slim” Martin. Det är Martin som gör motorljudet till den fulla bilen med sin trombon. Flera av ljuden Martin gjorde med sitt instrument blev senare standardljud i många animerade kortfilmer.

You Don’t Know What You’re Doin’! hade premiär den 31 oktober 1931. Nästa film i Merrie Melodies-serien var också med Piggy, men den tillhör en grupp filmer från Warner Bros som på 1950-talet förbjöds att visas på grund av sin rasism – så den tar vi en annan gång. Istället vänder oss till den sista Merrie Melodies för 1931:

Red-Headed Baby (1931)

Red-Headed Baby hade premiär den 26 december 1931 och har ett vagt jultema.

Red-Headed Baby är den första filmen från Looney Tunes och Merrie Melodies som inte har en återkommande karaktär. Titelns rödhåriga babe är en docka som tillverkas av en jultomteliknande karaktär. Efter tomten har gått och lagt sig blir hon levande, precis som de övriga leksakerna i verkstaden. En leksakssoldat förälskar sig i dockan, men en ondskefull spindel rövar bort henne. Filmen slutar dock lyckligt genom att alla leksaker tillsammans besegrar spindeln och dockan och soldaten återförenas.

Efter Red-Headed Baby blev Merrie Melodies en serie som ägnade sig åt engångskaraktärer, precis som Disneys Silly Symphonies. Looney Tunes ägnade sig åt Bosko-berättelser, i likhet med Disneys Mickey Mouse. Warner Bros beredde sig på att spotta upp sig inom den animerade kortfilmen.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

De fåniga symfonierna når full cirkel

Walt Disneys Silly Symphonies var aldrig någon kassako. De blev istället en möjlighet för studion att experimentera, men först skulle de både bli tydligare i sina berättelser, samt återgå till sina rötter.

Birds of a Feather (1931)

Inte helt förvånande handlar Birds of a Feather om fåglar av alla de slag.

Den första halvan av filmen är mest en uppvisning av fåglar till synkroniserad musik, men sen stegrar spänningen. En kyckling snappas upp av en rovfågel, och bondgårdens kråkfåglar startar en räddningsaktion, som givetvis slutar lyckligt.

Disney hade insett att alla filmer – animerade kortfilmer, eller inte – måste ha något slags dramatiskt anslag för att vara intressanta (se här). I Birds of a Feather ser man utvecklingen ditåt. Filmen regisserades av Burt Gillett, animerades av David Hand och hade premiär den 10 februari 1931.

Mother Goose Melodies (1931)

Mother Goose var troligen ingen riktig person. En del vill tro att hon egentligen hette Mary Goose och är begravd i Boston, men mer sannolikt är hon ett begrepp för sagor och rim med en moralisk twist som traderats över generationer. Dessa sagor och rim har sedan samlats av flera personer från olika delar av världen. En av de första av dessa samlare hette Charles Perrault och var fransman.

Perrault (1628-1703) var författare och ledamot i den Franska Akademien. Han verkar ha varit vansinnigt intresserad av sagor och fabler. Han föreslog för den franske kungen, Ludvig XIV, att bygga 39 fontäner i den stora labyrinten vid Versailles, en för var och en av Aesops fabler. När han vid 67 års ålder tvingades i pension, ägnade han sig helhjärtat åt att skriva ner folksagor. Resultatet blev Histoires ou contes du temps passé (Sagor med moral från äldre tider), ett verk med undertiteln Les Contes de ma Mère l’Oye (Gåsmors sagor – Mother Goose Tales).

De mest berömda sagorna i Perraults verk är Askungen, Rödluvan, Mästerkatten i stövlar och Törnrosa. Perrault tog sig friheter med de folksagor han i princip skrev om. Framför allt Törnrosa verkar vara näst intill ett originalverk av Perrault. En del av sagorna dyker senare upp i bröderna Grimms samlingar från 1800-talets början, men Perrault skrev för vuxna, medan Grimm verkar ha skrivit om sagorna för att bli mer passande för barn.

På 1780-talet publicerades i England Mother Goose’s Melody, or, Sonnets for the Cradle – en samling barnrim och vaggvisor. I och med det, blev Mother Goose synonymt med sagor och barnpoesi i den engelsktalande världen. Boken, som sammanställdes av John Newbery och hans styvson, Thomas Carnan, i mitten på 1800-talet, innehåller många intressanta rim och uttryck. Ett exempel:

All work and no play, makes Jack a dull boy.

Som kanske känns igen från The Shining (1980).

I nyare Mother Goose-samlingar finns mängder av tillskott av rim och karaktärer. Walt Disneys Silly Symphony, Mother Goose Melodies, gör ett eget urval och här dyker Old King Cole, Three Blind Mice, Little Miss Muffet, Jack and Jill, Simple Simon, Humpty Dumpty, Little Jack Horner, Four and Twenty Blackbirds, Little Bo Peep, Little Boy Blue, Baa Baa Black Sheep och Cat, Cow and Little Dog upp:

Mother Goose Melodies har ett bra tempo och en del av rimmen görs utan dialog. Resultatet blir en ganska underhållande rulle med antydningar till storhet. Regi, Burt Gillett; Animation, främst David Hand; Premiär, 17 april 1931.

The China Plate (1931)

I The China Plate blir en porslinstallrik med Kina-motiv levande.

Inleds ganska stereotypiskt med karikatyrer på en slags kinesisk kejsare och hans undersåtar, men utvecklar sig till en lite mer nyanserad bild av Kina än andra samtida animerade kortfilmer (se här, exempelvis).

En fiskarpojke blir indragen i en flicktjänares öde. Han befriar henne både från kejsaren och en drake.

Filmen hade premiär den 25 maj 1931 och regisserades av Wilfred Jackson. Animationen av David Hand är högklassig i den här. Musiken av Frank Churchill är också bra.

The Busy Beavers (1931)

Animationen i The Busy Beavers är också högklassig, men den här gången är den av Charles Byrne och Harry Reeves. Regi, Wilfred Jackson. Premiär, 22 juni 1931.

Filmen inleds med den sedvanliga sekvensen med djur som gör saker i takt med musiken – den här gången är det bävrar som bygger en damm – men även här stegras spänningen genom att ett regnoväder hotar dammens och bävrarnas existens. En ensam bäver inser faran och räddar alla. Även om berättelsen till ytan inte är något speciellt, så visar strukturen att Disneys strategi med en avdelning som endast syftar till att utarbeta berättelserna börjar bära frukt. Filmen spårar aldrig ur och den slutar inte abrupt, utan spänningen och komplikationerna stegrar och når ett klimax. A och O i berättarteknik, men Disney är den första som gör det inom ramen för korta animerade filmer.

The Cat’s Out (1931)

The Cat’s Out upphovsrättsskyddades och hade premiär som The Cat’s Nightmare. The Cat’s Out var filmens arbetstitel och när den släpptes på DVD behöll man den titeln. Filmen hade ursprungligen premiär den 28 juli 1931, regisserades av Wilfred Jackson och animerades främst av David Hand.

The Cat’s Nightmare är en sämre titel, eftersom den förstör en ganska viktig del av filmens handling. Den handlar om en katt som släpps ut för natten och gör sånt som katter gör mest – jamar och jagar fåglar. Efter att ha lyckats ta en fågels stjärtfjädrar ramlar katten ner från ett tak och får en vindflöjel i huvudet. Det som följer är kattens mardrömmar, men det filmen gör på ett genialt sätt är att övergången till mardrömmarna är helt sömlös. När fågeln utan stjärtfjädrar dyker upp igen är den enorm och varken katten eller publiken förstår att det är en mardröm. Katten jagas av den och diverse andra monster, spöklika träd och en fågelskrämma – innan den vaknar och inser att det bara var en mardröm.

Fågelskrämmans lilla dans i The Cat’s Out är en tydlig throwback till The Skeleton Dance (1929), den första filmen i Silly Symphony-serien (se här). Disneys filmserie med fokus på musik har nått full cirkel, och är nu redo att börja experimentera på riktigt. Det tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Iwerks flippar vidare

Flip the Frog blev aldrig någon succé. Skaparen till karaktären, den tidigare Disney-animatören Ub Iwerks, var väldigt duktig i sitt hantverk, men någon känsla för komik, story eller karaktär hade han inte. Av de tio Flip-filmerna som Iwerks producerade och som MGM distribuerade under 1931, finns det bara en som i alla fall har en grund att stå på.

Movie Mad (1931)

I Movie Mad drömmer Flip om att vara filmstjärna, så han promenerar och läser How to Be a Movie Actor.

Efter att ha efterliknat Charlie Chaplin, försöker Flip ta sig in i en filmstudio, men där står en sheriff och kastar ut honom. Efter ett flertal försök lyckas han, men han jagas av sheriffen genom hela studion och filmen. Jakterna är inte särskilt fartfyllda, men några hyfsade ansatser till gags lyckas Iwerks pressa ur sig.

Vid ett tillfälle dyker två Laurel and Hardy-figurer upp, där den ene börjar kasta pajer på den andre. Pajerna råkar träffa sheriffen, så att jakten på Flip måste göra ett uppehåll. Sheriffen slickar i sig pajerna från ansiktet med ett svep med tungan – ett gag som kommer att dyka upp i flera framtida animerade kortfilmer, men det här är ett av de tidigaste exemplen på det.

Vid ett annat tillfälle hamnar Flip och sheriffen i en korridor med sex dörrar. Det som följer är en sällsynt illa komiskt tajmad version av Scooby-Doo-dörrarna (se här). Gagset lider av Iwerks nitiska rytmiska animation. Allt ska ske på beaten. Någon tanke på att snabba på eller sakta ner rytmen för komisk effekt verkar inte finnas. Carl Stalling, som gick från Disneys Silly Symphonies till detta, har visserligen komponerat väldigt bra musik till Movie Mad, men den mer rytmiskt varierande stilen, som han senare skulle bemästra hos Warner Bros, hade han inte börjat använda ännu.

Movie Mad hade premiär den 29 augusti 1931.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Iwerks Studio | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Animerade rättegångar – del 1 – Disney v. Van Beuren

Walt Disney var givetvis vaksam. Efter allt som hade hänt honom i samband med att Oswald the Lucky Rabbit togs ifrån honom (här), så var han väldigt beskyddande när det gällde sina skapelser. När Ub Iwerks och Carl Stalling slutade (här, här och här), såg Disney till att behålla rättigheterna till Mickey Mouse och Silly Symphonies, två filmserier som Iwerks respektive Stalling hade varit med om att skapa (här resp. här). 1931 hade Disney full kontroll över sin animationsstudio, sina medarbetare och sina skapelser.

Mickey och Milton

Disneys succéer lockade andra animationsstudios att försöka kopiera framgångarna, och den tydligaste stjärnan på den animerade himlen var Mickey Mouse. Disneys störste konkurrent, Fleischer Studios, hade ibland med en Mickey-liknande figur i sina filmer som ofta var elak på något vis (här). När Ub Iwerks startade eget inkorporerade han en Mickey-liknande mus i sin första Flip the Frog-film (här). Paul Terry, den verklige veteranen, kunde inte heller låta bli (här).

Men ingen var tydligare i sin plagiering än Amadee J. Van Beuren. Hans figurer, Milton och Mary/Rita (se här), var alltför lika Mickey och Minnie för att Disney skulle låta det vara. Den 31 mars 1931 stämde Disney sin konkurrent Van Beuren för plagiat.

Van Beuren släppte genast en pressrelease:

In my judgment the action is entirely without merit or foundation. Aesop’s Fables created the characters Milton and Mary Mouse at the inception of the company in 1921 and the company has been using them.

If there has been any imitation, it would appear to be at the door of Walt Disney Productions, whose characters of Mickey Mouse and Minnie Mouse are so similar to ours. As soon as we are served with papers we shall be prepared to defend the action.

Van Beuren hävdade alltså att Milton och Mary hade funnits inom Aesop’s Fables sedan 1921, och att det egentligen var Disney som kopierat Milton och Mary. Tekniskt sett hade han rätt. Karaktärerna Milton och Mary var två möss som använts i flera filmer under 1920-talet, men det Van Beuren så påpassligt glömmer att nämna är att karaktärerna genomgick en drastisk omdesign under 1930 (då också Mary blev Rita). Så sent som i filmen A Close Call var Milton och Mary visserligen antropomorfiska, men mer musliknande än de skulle bli senare.

A Close Call (1929)

Hot Tamale (1930)

Ett år senare, i Hot Tamale, var mössen mycket mer lika Mickey och Minnie.

Milton och Mary designades om av animatören John Foster under 1930, och det är tydligt att anledningen är att försöka kopiera Disneys framgångar.

Cosgrave och Lloyd

Ett fall som Disneys stämning av Van Beuren hamnade hos United States District Court for the Southern District of California, en federal domstol, och domaren som skulle avgöra fallet hette George Cosgrave. Även om han var 60 år gammal, var han ny på jobbet. Han hade nominerats av Herbert Hoover i mars 1930 och börjat arbeta en månad senare. När han fick Disney v. Van Beuren på sitt bord, hade han alltså arbetat på den federala domstolen i ett knappt år. Då hade han i och för sig redan fått göra rätt för sig.

1925 hade Harold Lloyd försökt göra en film om amerikansk fotboll och college i nästan ett decennium. När han äntligen hade fått ett rum med manusförfattare att skriva en sådan berättelse, kontaktade en släkting honom med erbjudande om att träffa en författare vid namn H.C. Witwer. Witwer föreslog att Lloyd skulle läsa en berättelse han hade skrivit om en råakademiker som drömmer om att bli fotbollsproffs. Lloyd läste aldrig berättelsen och hans skrivarstab fortsatte med den ursprungliga idén om en råakademiker som drömmer om att bli populär på college, och som tvingas spela fotboll för att bli det.

Eftersom Lloyd hade hamnat i skottlinjen för plagiatsökande författare tidigare, bland annat för Safety Last! (1923) – den med klockan, ni vet – så sökte hans författarstab upp Witwer igen och beskrev deras annorlunda vinkel på fotboll/college-berättelsen för honom. Lloyds stab fick Witwers välsignelse.

The Freshman, som filmen kom att heta, visade sig vara en stor succé, och Witwer kom på andra tankar. Han tyckte att idén som pitchades för honom var originell, men att slutresultatet, The Freshman, lånade alltför friskt från hans berättelse. Så han stämde Lloyd 1926.

Fallet dröjde. Witwer hann avlida innan det nådde en rättegångssal, och det var hans änka som drev fallet vidare. När det till slut nådde en domstol, var året 1930, domstolen var United States District Court for the Southern District of California, och domaren hette George Cosgrave, nyutsedd domare, men erfaren jurist.

Cosgrave dömde, i fallet Lloyd v. Witwer, till Witwers fördel. Cosgrave ansåg att likheterna var alltför stora för att det skulle kunna vara slumpen. Lloyd hävdade att filmskapande är en lagsport och att berättelsen växt fram på ett organiskt sätt, medan Cosgrave ställde Lloyd helt till svars för det han tyckte var plagiat av Witwers berättelse. Men eftersom domaren inte kunde fastställa att Lloyd hade läst berättelsen, så ansågs Lloyd ”unintentionally guilty of plagiarism.” Detta hade kunnat öppna dammarna för ändlösa stämningar och rättegångar, hur skulle någon i Hollywood kunna skydda sig från unintentional plagiarism? Fallet Lloyd v. Witwer överklagades och i nästa instans friades Lloyd. Då var domstolen av åsikten som uttrycktes bäst av Harry Carr, kolumnist i The Los Angeles Times vid tidpunkten:

Generally speaking all ideas are borrowed. All murder mystery stories are built upon the models of Edgar Allen Poe’s ”Gold Bug” or ”The Murders in the Rue Morgue.” There never was but one western. Told endlessly.

Cosgrave hade en snäv syn vad gäller filmskapande. Filmer var, enligt honom, en ensam persons verk. Vissa i Hollywood arbetade på det viset, alla deras filmer kunde härledas till en ensam persons geni. Charlie Chaplin är ett exempel, Buster Keaton ett annat. Men de tillhör undantagen. Harold Lloyds filmer var lagarbeten, där Lloyd var en lagmedlem som tillsammans med övriga lagmedlemmar arbetade mot ett gemensamt mål. De flesta filmer fungerade, och fungerar, på det viset. Men Cosgrave såg det alltså annorlunda.

Disney och Van Beuren

I april 1931 kom domare Cosgrave med ett tillfälligt åläggande om att Van Beuren skulle upphöra att plagiera Disney. Den formella domen kom fyra månader senare. Van Beuren förbjöds

employing or using or displaying the pictorial representation of ‘Mickey Mouse’ or any variation thereof so nearly similar as to be calculated to be mistaken for or confused with said pictorial representation of ‘Mickey Mouse’.

Domen gav också Disney möjlighet att söka skadestånd och begära alla intäkter som Van Beuren gjort på de plagierade figurerna. Men Disney krävde aldrig några pengar. Nästan 30 år senare, uttryckte Walt Disneys bror, Roy, det såhär:

We just stopped him. That’s all we were out to do. We didn’t ask any damages. We even let him finish marketing his pictures. We wanted to establish our right. That’s what we were after. To establish a copyright like that is a big thing and that’s an important thing to do.

Walt Disneys vaksamhet lönade sig. Domen innebar att Disney skyddade sin upphovsrätt, och det råder väl ingen tvekan om att grunden till ett av världens största mediekonglomerat började byggas här.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Van Beuren Studios, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lantz och Oswalds situationer

De animerade kortfilmerna från Walter Lantz fokuserade på situationskomik och musik. Oswald the Lucky Rabbit, som Lantz hade ärvt av Walt Disney och Charles Mintz, hade ingen personlighet alls, så det var situationerna man satte Oswald i som bestämde filmens riktning. Oswald själv bara, liksom, hängde med.

I överenskommelsen när Lantz startade Universal Pictures animationsstudio, ingick att producera en animerad kortfilm var tredje vecka. Kvaliteten blir därför, som vi har sett tidigare, högst varierande. Men Lantz och hans huvudanimatör, Bill Nolan, spenderade stora delar av dygnet med att flitigt producera Oswald-filmer från sin skrubb på Universals studioområde.

Arbetssättet hos Lantz verkar ha varit: (1) tänk ut en situation/titel; (2) animera filmen, improvisera mycket; (3) jaha, filmen blev något annat, det gör inget, behåll titeln.

China (1931)

Oswald i Kina – det blir precis så stereotypt som det låter. De sneda ögonen, oförmågan att säga ”r” och förkärleken för att arbeta i tvätterier – allt finns här.

China har, precis som föregående Oswald-filmer, en stream-of-consciousness-anarki i sig. Hänglås lever, strykjärn blir till ångbåtar och stärkta underkläder springer iväg. Men Oswald har fortfarande ingen personlighet. China hade premiär den 12 januari 1931.

College (1931)

Det var Bill Nolan som uppfann städet som skämt i animerade filmer. Enligt flera källor ska städet ha använts för första gången i en Warner Bros-film från 1942, men här är det, i College, redan 1931. När Oswald ska springa ett lopp, stoppar en medtävlare ner ett städ i hans byxor. När starten sedan går, springer Oswald på stället. Detta borde alltså vara första gången ett städ används som skämt i en animerad kortfilm.

College innehåller ett par fina gags. När medtävlaren laddar för att slå till Oswald, tar kaninen på sig ett par glasögon – man slår ju inte någon med glasögon. Då sparkas Oswald i baken istället. När medtävlaren vid ett senare tillfälle, som förlorare i loppet, ska slå till Oswald igen, tar kaninen på sig glasögonen än en gång. För att gardera sig, har Oswald också tagit på sig glasögon över rumpan. Roligt, med 1931 års glasögon…

Men någon skola går Oswald inte i. Han är på studentpuben, och sedan deltar han i en studenttävling. Titeln, College, har väldigt lite med handlingen att göra. Ett tydligt exempel på hur Lantz animationsstudio verkar ha fungerat.

Shipwreck (1931)

I Shipwreck befinner sig Oswald och en papegoja på en flotte. De försöker få tag i mat genom att fiska, men hamnar själv på kroken och senare på havets botten.

Väl där upptäcker de strax en orgel som de börjar spela på. Havets djur stämmer in i deras sång- och dansnummer.

Filmen innehåller väl inget särskilt. Möjligtvis kan man nämna att Oswald vid ett tillfälle vänder ut-och-in på en fisk, och börjar spela xylofon på fiskbenen. Inte roligt, kanske, men ganska överraskande.

The Farmer (1931)

The Farmer påminner starkt om en Mickey Mouse-film, The Barn Dance. Oswald-versionen innehåller karaktärer som verkar vara karikatyrer av Horace Horsecollar och Clarabelle Cow, men framför allt antagonisten, som inte så lite påminner om Pegleg Pete.

I stort sett en musikal. Ett par kul gags väger inte upp att The Farmer är en dålig kopia av Disneys bättre sång- och dans-filmer. Oswald är dock inte lika snäll som Mickey, så när kaninen tar av den enbente antagonistens träben och slår honom med det, så blir man inte förvånad. Eller?

The Fireman (1931)

För att vara en film om en brandman, så är det förvånansvärt få brandmän i The Fireman.

Oswald med flickvän ska på brandmännens picknick, men de faller av brandbilen och hamnar efter. På vägen stöter de på ett litet barn som är oerhört störigt, så störigt att Oswald försöker bli av med det. Väl på picknicken dyker det upp tre blinda möss, som Oswald skänker pengar till. Barnet stjäl dock pengarna från de blinda mössen.

Det finns knappt en gnutta story i filmen – inte som hänger samman, i alla fall – men ungen som Oswald försöker göra sig av med, står för en del fina sekvenser.

Sunny South (1931)

I Sunny South styr Oswald kosan mot den amerikanska södern.

När Oswald väl anländer till Dixie, så välkomnas han av en kommitté, oklart varför, som givetvis, I Wish I Was in Dixie, Syds nationalsång under det amerikanska inbördeskriget. Stereotyperna av svarta är många, inte ovanligt vid den här tiden.

Filmen verkar improviserad från början till slut. Nolan har börjat animera sekvenser med tåget som Oswald kör, fastnat i dem, så att när väl kaninen kommer till södern, så är vi halvvägs genom filmen. En typisk Lantz-film från 1931.

Det är tyvärr inte mycket som är innovativt eller jätteintressant med Walter Lantz filmer från början av 1931. De är billiga och hastigt ihopskrapade, och den improviserade animationen underlättar inte. Den stora behållningen är väl att det fortfarande är Mickey Rooney som gör rösten till Oswald.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bimbo på gott och ont

Fleischer Studios var det främsta alternativet till Disney 1931. Medan de andra studiorna försökte efterapa musen, försökte bröderna Fleischer göra lite mer vuxna, lite mer vågade animerade kortfilmer, gärna med rejäla nypor jazz. En av anledningarna till att filmerna från Fleischer Studios var lite annorlunda var att medan alla större animationsstudior flyttade till Hollywood, stannade bröderna Fleischer i New York.

Det är svårt att förstå varför de stannade. Under 1930 förlorade studion flera animatörer, ett par till Charles Mintz och ett par till Van Beuren, vilket betydde att de egentligen var ganska handikappade. Ett val hade kunnat vara att flytta till Hollywood och försöka locka över animatörer från andra studior där, men de valde att stanna på östkusten. För att fylla hålen efter de förlorade animatörerna befordrade de ett antal inbetweeners, Al Eugster och Rudy Zamora, exempelvis, till animatörer.

För att underlätta de nya animatörernas arbete inrättade Fleischer Studios tyvärr en timingavdelning och satte Nelly Sanborn, Dave Fleischers sekreterare, som chef över avdelningen. Detta var ett beslut studion tog i slutet av 1930, och som skulle få konsekvenser för framtida filmer: Varje animationscell skulle överlappa den direkt föregående. Det kan låta som en småsak, men det ledde till att timingen av skämten och filmen i stort blev jämnare – och det är inte bra. Karaktärernas rörelser blir visserligen mjukare och följsammare, men det bäddar inte för överraskande gags och halsbrytande slapstick, direkt.

Ace of Spades (1931)

Ace of Spades var länge försvunnen. Den hittades 2010 och visades vid ett event i New York i augusti det året. Ursprungligen hade den premiär den 16 januari 1931. Hela filmen verkar inte finnas utgiven någonstans, men här är några fragment:

Det är oklart om hela filmen består av så här mycket dialog, eller om musikstyckena är bortklippta mellan fragmenten. Enligt ett par källor gör Ko-Ko the Clown, en av bröderna Fleischers första skapelser på 1910-talet, en comeback i filmen, men han förekommer inte i de här klippen.

Teacher’s Pest (1931)

Nästa Bimbo-film, Teacher’s Pest, hade premiär den 7 februari 1931 och här dyker Betty Boop upp i en liten biroll.

En väldigt osammanhängande film som fullständigt spårar ur på slutet. Av Fleischers mästerliga filmer i slutet av 1930 finns inga spår kvar. Det kan bero på att man förlorat animatörer, eller att timingavdelningen fått genomslag, eller att Dave Fleischers jakt på gags nu inte behöver ha med handlingen att göra. Oavsett, är Teacher’s Pest ett stort meh.

Tree Saps (1931)

I Tree Saps har Bimbo återgått till sitt tidigare vita utseende, som han hade i Hot Dog (1930), till exempel (se här). Bristen på standardiserade utseenden för animerade karaktärer var inte bara ett problem hos Fleischer Studios – Disneys Mickey Mouse ändrade också utseendet över åren – men det är en ganska stor skillnad mellan vita Bimbo och svarta Bimbo.

Inte särskilt mycket berättelse i filmen, som hade premiär den 23 februari 1931, men man kan börja se antydningar till karaktärernas mjukare, överlappande, rörelser. Tree Saps är en ganska ointressant Talkartoon.

The Cow’s Husband (1931)

The Cow’s Husband, som hade premiär den 13 mars 1931, är desto mer intressant.

Filmen inleds som en ganska typisk tjurfäktar-film. Bimbo hyllas medan han vandrar under pomp och ståt mot tjurfäktningsarenan. Bimbo-scenerna växlar emellertid med scener med tjuren som sitter och gråter eftersom han strax ska möta döden. Han säger farväl till sina fyra gråtande barn, medan Bimbo hyllas som hjälte utanför.

När Bimbo och tjuren väl möts ute på arenan, brister de ut i sång och dans, vilket osökt leder in oss på två intressanta sidospår:

Rösten till både Bimbo och tjuren görs av Billy Murray, the Denver Nightingale, en tenor-sångare med en lång karriär bakom sig. Han hade börjat på scen och senare gjort ett antal inspelningar under 1900-talets första årtionden. På den tiden tvingades sångarna att sjunga på ett särskilt sätt – överdriven artikulation och pratsång in i en tratt – för att de skulle fastna på vaxrullarna som användes vid inspelningarna. När de elektriska mikrofonerna gjorde intåg i mitten på 1920-talet, populariserades istället crooning, en mjukare sångstil, medan Murrays pratande sångstil blev omodern. I slutet av 1920-talet anlitades Murray till att göra röster och sånger till animerade kortfilmer. Hans sångröst passade nämligen utmärkt till sing-along-filmer med en studsande boll längs textraderna – en filmstil som Fleischer hade uppfunnit i och med Ko-Ko Song Car-Tunes (som nämnts här). Bröderna Fleischer fortsatte att anlita Murray en bit in på 1930-talet.

Bröderna Fleischer hade också uppfunnit rotoscope-tekniken – att man först filmar en person göra rörelser, och att man sedan kalkerar rörelserna när man animerar. Just den tekniken hade de inte använt särskilt mycket sedan Koko the Clown, men nu, i filmen The Cow’s Husband, dyker den upp igen. När tjuren dansar på arenan, så är hans rörelser animerade med hjälp av rotoscope-tekniken.

Efter 1930 års förluster av animatörer, skulle man kunna säga att bröderna Fleischer sökte sig till sina rötter. Dels stannade de kvar i New York; dels frångick de jazzen till förmån för Billy Murrays mer traditionella musikstil; dels började de använda rotoscope-tekniken igen; dels, har vi sett, återgick de emellanåt till Bimbos gamla ljusare design; dels har de nästan glömt bort sin nya stjärna: Betty Boop.

The Bum Bandit (1931)

Betty Boop gör en comeback i The Bum Bandit, som hade premiär den 4 april 1931.

Bimbo rånar ett tåg, men blir senare själv rånad av en skäggig bandit som visar sig vara hans fru i förklädnad: Betty Boop.

I The Bum Bandit föreställer Betty Boop en karaktär som heter Dangerous Nan McGrew. Nan ska vara en syster till Dan McGrew, en karaktär som förekommer i en berättande dikt av Robert W. Service som heter The Shooting of Dan McGrew. Dikten filmatiserades två gånger, 1915 och 1924, och Tex Avery gjorde två parodier, en 1939 för Warner Bros, Dangerous Dan McFoo, och en 1945 för MGM, The Shooting of Dan McGoo. 1930 gjorde Paramount en film om Dans lika fiktiva syster, Dangerous Nan McGrew, där huvudrollen spelas av Helen Kane. När Grim Natwick hos Fleischer Studios skapade Betty Boop var Kane den ursprungliga inspirationskällan – utseende, manér och till och med catch-frasen ”boop-boop-a-doop”. I The Bum Bandit spelar alltså Betty Boop samma karaktär som hennes förebild gjorde i Dangerous Nan McGrew.

I The Bum Bandit spelar Betty Boop visserligen Bimbos fru, men hon är inte lika tydligt förpassad till en biroll som tidigare. Det betyder inte att Fleischers har upptäckt hennes verkliga potential ännu, men de verkar ha fått upp ögonen för henne. 1932 skulle The Bum Bandit användas som bevisföremål i en rättegång, men det tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Fleischer Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bosko hittar rätt

Hugh Harman och Rudolf Ising var Walt Disneys lärljungar. När de startade en egen serie animerade kortfilmer, Looney Tunes, så använde de givetvis Disneys formler för framgångar. De satte musiken i centrum och sen fick deras alltmer Mickey Mouse-liknande protagonist, Bosko, sjunga, spela och dansa sig igenom film efter film. Men under 1931 kan man börja skönja en förändring.

The Big Man from the North (1931)

I The Big Man from the North är Bosko ett slags vice-sheriff i norra Nordamerika. Under en jakt på en efterlyst brottsling, störs han av en sångerska i en saloon som sjunger och dansar: Honey – en alltmer Minnie-liknande flickvän till Bosko.

The Big Man from the North regisserades av Hugh Harman och animerades av Friz Freleng. Den hade troligen premiär i januari 1931. Den är också väldigt förglömlig.

Ain’t Nature Grand (1931)

Den första halvan av Ain’t Nature Grand är ganska lovande. Musiken av Frank Marsales är nästan endast bakgrundsmusik till berättelsen i filmen. I övrigt byggs det upp en stämning och en berättelse som verkar vara på väg mot något fruktbart.

Men när halva filmen har gått, går Bosko i gamla fotspår och resultatet blir mer sång och dans tillsammans med allehanda djur i titelns grandiosa natur. Först framåt slutet blir filmen lite mer crazy, då två getingar tillverkar ett maskingevär med ett getingbo som magasin, varpå de äntrar en större geting och flyger mot Bosko i ett regelrätt anfall från luften.

Ain’t Nature Grand regisserades av både Hugh Harman och Rudolf Ising och animerades av Friz Freleng. Premiären var troligen i februari 1931.

Ups ‘n Downs (1931)

Det verkar som om Ups ‘n Downs är filmen då Harman och Ising insåg att om man inte kan slå Disney med berättelser och sötma, eller Fleisher med surrealism och musik, så kan man i alla fall slå dem båda i skruvad humor.

I stort, handlar Ups ‘n Downs om Bosko som hot dog-försäljare inför en hästkapplöpning. Han bestämmer sig senare för att delta i kapplöpningen med en mekanisk häst. Och han vinner. På så sätt skiljer den väl inte sig från andra animerade kortfilmer från 1931, men det finns element som är helt vansinniga, och som pekar ut en riktning som Looney Tunes senare ska ta. Det bästa exemplet är när en av kunderna, en hund, förälskar sig i en av Boskos hot dogs och de börjar pussas. Sekvensen slutar med att de skuttar iväg som ett lyckligt par.

Animationen står Rollin Hamilton och Paul Smith för. Regi, Harman och Ising. Musik, som vanligt, Frank Marsales. Premiären ägde troligen rum någon gång under mars 1931.

Dumb Patrol (1931)

Detta är Looney Tunes-filmen Dumb Patrol (1931) med Bosko, inte Looney Tunes filmen Dumb Patrol (1964) med Bugs Bunny och Yosemite Sam. Båda bygger emellertid på en film som heter The Dawn Patrol, som i sin tur bygger på en novell som heter Flight Commander, en berättelse som utspelar sig i Frankrike under Första världskriget. Bosko-filmen bygger främst på filmen The Dawn Patrol (1930) av Howard Hawks och med Douglas Fairbanks, vilken senare gjordes om som The Dawn Patrol (1938) av Edmund Goulding och med Errol Flynn. När man gjorde den senare Flynn-filmen, döpte man om den tidigare Fairbanks-filmen till Flight Commander (1930), som givetvis måste särskiljas från filmerna The Flight Commander (1927) och Flight Command (1940), vilka inte alls utspelar sig under Första världskriget. Komplicerat? Javisst! You’re welcome.

Bosko-filmen Dumb Patrol (1931) utspelar sig alltså under Första världskriget, som vid tiden för filmens tillkomst var känt som det Stora kriget.

Filmen inleds i luften över västfronten, där en tysk gorilla skjuter och bombar det mesta han ser. Bosko står dock på marken och sjunger glatt medan han rengör och putsar sitt flygplan. Först när det nästan antropomorfa planet dör under en bombattack, beger sig Bosko upp i luften för att bekämpa fienden. Bosko skjuts ner och landar på ett piano i en husruin. Där anländer strax en fransktalande Honey och ett sång- och dansnummer inleds. De avbryts dock av att den tyska gorillan bombar sönder pianot. Bosko måste givetvis hämnas. Han tillverkar ett flygplan av några möbler och en tax (!), och skjuter sönder gorillan i hundratals små flygplan som han prompt tar kål på med hjälp av insektsbekämpningsmedel.

Filmen har en ganska engagerande berättelse med en inledning, växande komplikationer och ett klimax, samt ett par roliga gags. Dumb Patrol (1931) är definitivt en av de bättre tidiga Looney Tunes-filmerna. Den regisserades av Harman och Ising, animerades av Friz Freleng och Carman Maxwell, till musik av Frank Marsales, och hade premiär omkring april 1931.

Yodeling Yokels (1931)

Trots att Yodeling Yokels mest är en sång- och dansfilm, så har den rejäla förtjänster.

Efter några musiknummer i Alperna bygger filmen upp till ett rejält klimax som för tiden får ses som mästerligt redigerat. Harman och Ising lyckas hålla tre separata storylines i luften samtidigt – Bosko på ett par skenande skidor, Honey och en hund på isflak i en flod, och en mus som försöker putta en ärta ner i ett osthål – och klipper mellan dem på ett sätt som nog aldrig tidigare setts i en animerad kortfilm. Animationen av Rollin Hamilton och Norm Blackburn håller hyfsad kvalitet och musiken av Frank Marsales håller god standard. Yodeling Yokels hade premiär ungefär i maj 1931.

Bosko’s Holiday (1931)

Bosko’s Holiday, som hade premiär omkring juni 1931, markerar en vändpunkt för Bosko. Dels är det första gången hans namn dyker upp i förtexterna; Dels är det första filmen som inte har sång och dans i centrum – även om det förekommer både och.

Handlingen är väl egentligen inte mycket att orda om – Bosko och Honey åker på en picknick som delvis blir förstörd av en hund – men Bosko’s Holiday fokuserar mer på dialog och gags än tidigare filmer i Looney Tunes. Den animerades av Friz Freleng och Paul Smith, under regi av Harman och Ising.

En av anledningarna till att Looney Tunes blev alltmer fokuserad på dialog, var att Leon Schlesinger hade sålt ytterligare en filmserie till Warner Bros: Merrie Melodies – en serie som skulle fokusera på musik. Mer om det vid ett annat tillfälle.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Produktionskoden – del 1 – Hays, Fatty och kossans juver

1922 inrättade flera filmproduktionsbolag Motion Picture Producers and Distributors of America (MPPDA) – en branschorganisation som skulle verka som den amerikanska filmproduktionens beskyddare. Till ordförande valde man Will H. Hays, som tidigare hade varit Postmaster General, ansvarig för det statliga postverket och ett av de äldsta ämbetena i Amerika. Benjamin Franklin hade valts till kontinentens första Postmaster General redan 1775, ett år före självständighetsförklaringen och hela 14 år före författningens ratificering.

Will H. Hays var en republikansk politiker som hade varit manager till Warren G. Hardings framgångsrika presidentvalskampanj 1920. Hardings kabinett blev senare indragna i – nja, snarare orsakade – dåtidens största politiska skandal: The Teapot Dome Scandal. Det visade sig att privata oljebolag, Sinclair Oil och dess ägare Harry Ford Sinclair, till exempel, hade fått tillgång till statliga oljefält (bl.a. Teapot Dome-fältet i Wyoming) till mycket förmånliga priser och utan budgivning. Som betalning hade Sinclair mutat flera i Hardings kabinett och det republikanska partiet. Det visade sig 1922 att Will H. Hays, i egenskap av medlem i Hardings kabinett som Postmaster General, hade vidarebfordrat mutor från Sinclair till Republican National Committee (RNC). Hays var en liten fisk i sammanhanget. Till en av de större fiskarna räknas Albert B. Fall, som var Hardings inrikesminister. Fall var den första fd kabinettsledamoten någonsin som fängslades för att ha tagit emot mutor, han satt sex månader i fängelse. Hays slapp straff, klev ner från posten som Postmaster General och blev istället ordförande i MPPDA.

Under Hays vakande öga verkade MPPDA inte bara för att marknadsföra amerikansk film, han började också arbeta fram regler för filmernas produktion och innehåll. Flera starka organisationer, framför allt religiösa, hade redan tidigt protesterat mot det de ansåg vara det moraliskt tveksamma materialet som kom från Hollywood, men under tidigt 1920-tal inträffade ett par incidenter som gav censurivrarna vatten på sina kvarnar och som tvingade fram ett eget regelverk och självcensur inom filmen. Ingen incident var större än Roscoe Arbuckle. Bokstavligen.

Roscoe ”Fatty” Arbuckle var en korpulent stumfilmsstjärna. 1914 blev han den bäst betalde komikern i Hollywood och han var med i flera filmer om de populära Keystone Cops, tillsammans med en nytänd stjärna, Charlie Chaplin. 1917 lyckades han locka den då okände vaudeville-artisten Buster Keaton till Hollywood och fram till 1920 gjorde de 14 filmer tillsammans. Arbuckle behöll sin vänskap med både Chaplin och Keaton, även efter ”incidenten”.

Hotellrummet efter festen

Efter en fest som Arbuckle och några vänner ordnat i ett hotellrum i San Francisco den 5 september 1921, hittades den aspirerande skådespelerskan Virginia Rappe svårt sjuk. Några dagar senare dog hon på sjukhuset på grund av komplikationer till följd av antingen en svår urinvägsinfektion eller på grund av en brusten urinblåsa, uppgifterna går isär. Rappes väninna, som också hade varit på festen, sade på sjukhuset att Arbuckle hade våldtagit Rappe, och att hon hade blivit sjuk på grund av att Arbuckles vikt skulle ha orsakat inre skador. Rappes manager, i sin tur, anklagade Arbuckle för att ha orsakat skadorna på urinblåsan efter att ha våldtagit henne med en istapp, något som i media förvrängdes till att Arbuckle skulle ha våldtagit Rappe med en söndrig Coca Cola-flaska. Framför allt William Randolph Hearsts skandalblaskor blåste upp skandalen till enorma proportioner. Arbuckle ställdes inför rätta för händelserna tre gånger. De två första gångerna kunde juryerna inte enas, medan han friades helt från våldtäkt och dråp i den tredje rättegången. Han fick till och med en ursäkt från juryn för att ha dragit hans namn i smutsen. Även om han regisserade under pseudonym under några år och fick en hyfsad upprättelse som skådespelare i början på 1930-talet, hämtade hans karriär sig aldrig. Arbuckle dog efter sviterna av en hjärtattack 1933.

Tillsammans med ett antal andra skandaler i 1920-talets början, blev Arbuckle en symbol för allt som var fel med Hollywood: sex, alkohol, droger, våldtäkter och mord. Att vissa religiösa grupper ropade efter något slags självcensur var kanske inte så konstigt. Och som ordförande för MPPDA var Will Hays inte sen att agera. Filmer som producerades av företagen som utgjorde MPPDA skulle ha en ”clean moral code”; skådespelarna hos filmstudiorna skulle uppföra sig moraliskt riktigt, även utanför bioduken; och man skulle också se till att andra nationaliteter inte representerades på ett negativt sätt, i ett försök att inte stöta sig med den alltjämt växande internationella biopubliken.

USA hade under 1920-talets början ingen nationell filmcensur. Istället fanns det lokala filmcensurer som ofta styrdes av lokala religiösa grupper. Det som var tillåtet i ett county, kunde vara totalförbjudet eller bortklippt i ett annat. 1924 försökte Hays adressera det problemet genom the Formula: att låta filmbolagen utöva självcensur genom att skicka sina manus till MPPDA för översyn och godkännande före produktionsstarten. Men det blev aldrig obligatoriskt att skicka manusen, det blev inte heller obligatoriskt att följa MPPDA:s rekommendationer om man hade skickat manusen, så the Formula blev fruktlöst. 1927 försökte Hays igen, genom regelboken Don’ts and Be Carefuls, som fungerade på samma sätt, men som mest skickade filmbolagen endast cirka 20% av manusen till MPPDA för översyn, och de lokala filmcensurerna fortsatte öka i både omfång och nitiskhet.

1930 introducerades A Code to Govern the Making of Motion Pictures, eller The Hays Code, som den också kom att kallas. Nu fick Hollywood strikta riktlinjer för vad som inte kunde visas eller sägas i filmerna som producerades. Brott fick inte glamoriseras. Sex fick inte ens antydas. Intima relationer över rasgränserna fick inte visas. Filmerna fick inte vara vulgära, obscena eller innehålla svordomar. De fick inte förlöjliga någon religion eller nation. The Hays Code reglerade också kostymer (framför allt frånvaron av dem), danser (framför allt den mer suggestiva sorten), samt avbildningar av husens rum (framför allt sovrummen).

Man kan tycka att detta har väldigt lite att göra med animerade kortfilmer, men de utsattes också för The Hays Code och det var Walt Disney som först hamnade i skottlinjen. Mickey Mouse hade redan haft problem med censuren, vilket vi har kunnat se tidigare. I takt med att han blev alltmer berömd, fanns det fler ögon som dömde hans omoraliska leverne och redan under 1930 slutade han dricka alkohol och röka. Walt Disney hade egentligen börjat göra Mickey snällare och mer moralisk i sitt sätt redan innan The Hays Code, men nu fick han justera bifigurerna också. Hays, MPPDA och organisationerna som stödde deras arbete för en högre moralisk standard i Hollywood, invände framför allt mot avbildningen av Clarabelle Cow. Så här skrev Time Magazine, den 16 februari 1931:

Motion Picture Producers & Distributors of America last week announced that, because of complaints of many censor boards, the famed udder of the cow in the Mickey Mouse cartoons was now banned. Cows in Mickey Mouse or other cartoon pictures in the future will have small or invisible udders quite unlike the gargantuan organ whose antics of late have shocked some and convulsed other of Mickey Mouse’s patrons. In a recent picture the udder, besides flying violently to left and right or stretching far out behind when the cow was in motion, heaved with its panting when the cow stood still; it also stretched, when seized, in an exaggerated way.

En scen, som den i The Shindig (1930), där Clarabelle ligger naken och läser en erotisk roman, hade man kanske förstått skulle uppröra Moralens väktare (se här), men tydligen var det framför allt hennes juver som väckte omoraliska tankar hos biopubliken. Då är det förmodligen filmer som Mickey’s Choo-Choo (1929) som MPPDA anser bryta mot Koden (se här). I den flyger kossan Clarabelles juver våldsamt åt vänster och höger och sträcks ut på ett överdrivet sätt när hon jagas av ett tåg. Från 1931 var det förbjudet att avbilda kossors juver på det viset, de skulle vara små eller obefintliga framöver. Disney löste det genom att sätta kjol på Clarabelle, något man kan se i The Birthday Party (1931), till exempel (se här). Beslutet kom emellertid inte bara att drabba Disneys kor – det drabbade Fleischers, Warners och Lantz kor också. Det drabbade givetvis också andra karaktärer av andra arter och på andra sätt, det mest berömda exemplet är Betty Boop, men det tar vi en annan gång.

Det är lätt att raljera över att man censurerar kornas juver i animerade kortfilmer, men The Hays Code skulle få långtgående konsekvenser inte bara för Clarabelle Cow och hennes likakönade animerade nötkreatur, utan för Hollywood i stort. Regelverket introducerades 1930, men började inte upprätthållas på allvar förrän 1934, och skulle sedan efterlevas till slutet på 1950-talet, fram till dess slopande 1968 – i stort sett Hollywoods och den animerade kortfilmens storhetstid. Säga vad man vill om The Hays Code, men eftersom Hollywoods gyllene era i princip inleds med striktare censur, så verkar den ha tvingat filmskaparna till att tänka om och göra bättre.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

En ny Mickey

När 1931 inleddes befann sig Walt Disney redan på toppen. Hans filmer var de mest framgångsrika animerade kortfilmerna på repertoaren, ibland fick Mickey-filmerna till och med top billing på biografernas markiser. Disney hade lyckats locka de mest talangfulla animatörerna till sin studio. Mickey Mouse, Disneys främsta skapelse, hade blivit världsberömd och animationsstudios som sökte efter en hit, kopierade musen.

Men Disney hade också insett att framgångarna inte skulle vara någon längre tid om han nöjde sig med att löpande-band-producera filmer som alla liknade varandra. Vi har redan sett hur Disney revolutionerade den animerade kortfilmen med hjälp av ljudet och hur han gjorde Mickey Mouse till en världsstjärna. Disney fortsatte att innovera. Hans tro på den animerade filmen som berättarform var orubblig.

Disney inrättade en story department, en avdelning som endast fokuserade på berättelserna. Tidigare hade man inte haft några egentliga manus, istället hade animatörerna fungerat lite som gag-men – dvs de som kom på berättelserna och skämten som drev filmerna vidare. Men hos Disney fick några animatörer en ny roll att koncentrera sig på filmernas berättelser. I ytterligare ett steg mot att samla all talang inom animationsfältet, lockade Disney över Ted Sears från Fleischer Studios med ett erbjudande att bli chef över avdelningen. Disney Studios var fortfarande en öppen arbetsplats där alla fick läsa alla manus och man fick bonusar för påhittade skämt eller idéer som var användbara. Men en ny fokus på filmernas berättelser innebar att Walt Disney stärkte kontrollen över studion och filmernas kvalitet, samtidigt som han säkrade studions överlevnad och status.

Disney var dessutom den första att låta göra storyboards av hela filmerna – inte bara vissa moment, som man hade gjort tidigare. Webb Smith sattes på att producera storyboards – en procedur som idag är en naturlig del av all filmproduktion, men som då var revolutionär. Man kunde planera filmerna ner till minsta sekund. Berättelserna tecknades i små expressiva bilder på lappar som placerades i sekvens, så att man kunde se filmerna i sin helhet på en vägg, där man kunde arrangera om sekvenserna, eller tänka ut nya skämt, eller se var berättelsen behövde boostas – innan man tecknade en enda cell. Genom att alla inblandade fick se hela storyn framför sig, kunde hela teamet kring en film koordinera arbetet mot ett gemensamt mål. Walt Disney blev dessutom känd för att kunna läsa av en storyboard och se var man behövde göra justeringar.

Tack vare sin story department och sina storyboards blev Disneys filmer i början av 1930-talet referenspunkten som alla såg upp till. Som Leonard Maltin skriver i sin Of Mice and Magic:

Disney’s cartoons had a beginning, a middle, and an end, at a time when other studios were just trying to find a way to fill six minutes.

Förändringen gick inte över en natt, utan kom gradvis.

The Birthday Party (1931)

I The Birthday Party överraskas Mickey av Minne och alla deras vänner. En av presenterna Mickey får är ett piano, därefter följer en musikalisk kavalkad. Inte så mycket berättelse än, alltså. Den är fint animerad, men innehåller de tidstypiska dansande och sjungande djuren, precis som tidigare.

Horace Horsecollar och Clarabelle Cow båda har blivit helt och hållet antropomorfa i The Birthday Party, som hade premiär den 7 januari 1931.

Traffic Troubles (1931)

Två månader senare, den 7 mars 1931, hade nästa Mickey-film premiär. I Traffic Troubles kör Mickey taxi och plockar upp en alltför tjock passagerare i sin väldigt uttrycksfulla bil.

Vi får se en återgång till gamla djurplågande Mickey, då han använder en gris till att pumpa ett däck som fått punktering, men annars är detta en solid film med lite mer fokus på bra gags än på sång och dans.

The Castaway (1931)

The Castaway, som hade premiär den 6 april 1931, handlar om Mickey när han är strandsatt på en öde ö. Givetvis landar en låda innehållande ett piano också på ön. Dags för lite sång och dans. Ön visar sig inte vara så öde, då Mickey får hjälp i sin varieté av mängder av olika djur.

Filmen har inget egentligt slut. Han lyckas besegra ett lejon och en krokodil, men han kommer aldrig ifrån ön.

The Moose Hunt (1931)

Den 3 maj 1931, i The Moose Hunt, får äntligen Mickey Mouse sin hund, och hunden får äntligen sitt namn, Pluto.

The Moose Hunt innehåller inga renodlade sång- och dans-nummer. Mickey är på älgjakt. Efter att först blivit misstagen för en älg och beskjuten, sniffar Pluto rätt på en sådan. Framåt slutet händer två saker som är otypiska för framtida filmer med Pluto. Dels pratar han – han säger ”A moose!” – och dels använder han sina öron för att flyga iväg med Mickey på ryggen.

The Moose Hunt är en ganska tajt film där det märks att man lagt ner ganska mycket tid för att hitta en berättelse med ett anslag, komplikationer och ett klimax. Gagsen är också väl tajmade och utförda. Disneys story department och storyboarding börjar ge utdelning.

The Delivery Boy (1931)

Men den verkliga utdelningen kom i och med The Delivery Boy, som hade premiär den 13 juni 1931.

Filmen är visserligen en sång- och dansfilm med mängder av musicerande djur, som man skulle kunna hävda att man sett många gånger förut, men den har förtjänster som vi inte har sett tidigare. För det första är animationen förstklassig, där karakteriseringarna är tydliga och filmen har fått en tydlig rytm i karaktärernas rörelser. För det andra är musiken en sammanflätad del av filmens berättelse, och inte bara en förevändning för att visa upp synkroniserat ljud. Och för det tredje bygger filmen mot ett musikaliskt och berättarmässigt crescendo. Musiken hjälper berättelsen och berättelsen blir bättre med hjälp av musiken. Mickey Mouse har nått en ny nivå.

Mickey Steps Out (1931)

Mickey Steps Out, som hade premiär den 7 juli 1931, inleds med att Mickey gör sig i ordning för en dejt.

Pluto blir i Mickey Steps Out en drivande karaktär, näst intill en antagonist. Hunden sätter käppar i hjulen och orsakar hinder för Mickey och Minne när de försöker sjunga, spela och dansa. Även den här filmen bygger mot ett crescendo då Pluto jagar Minnies katt in i en kamin som rasar samman och det efterföljande molnet av sot förvandlar alla inblandade till blackface-karaktärer. Pluto understryker detta genom att för andra gången tala: ”Mammy!” – med en tydlig referens till Al Jolsons blackface-karaktär i The Jazz Singer (1927).

Så, under första halvan av 1931 utvecklas Mickey Mouse-filmerna, från sång- och dansfilmer där ofta slumpmässiga saker händer, till sång- och dansfilmer med tydliga idéer och där berättelserna har anslag, komplikationer och klimax.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar