Hollywood 101 – del 3 – Paramount Pictures

Universal Pictures stannade i växten ungefär vid övergången till ljudfilm under slutet av 1920-talet. En anledning var studiobossen Carl Laemmles konservativa syn på filmproduktion som han ansåg borde vara skild från distribution och visningsfönster. Universal satsade därför aldrig på biografkedjor. Det lämnade han till andra filmbolag att göra – och det gjorde de, framgångsrikt.

Tre män…

Adolph Zukor

Adolph Zukor föddes till judiska föräldrar år 1873 i Ricse, en by i det som då var Österrike-Ungern. Han blev föräldralös under tonåren och beslutade sig för att utvandra till USA. Zukor anlände till New York 1891 och fick arbete som tapetserare. Ett år senare blev han lärling som körsnär och han visade på stora färdigheter med att designa pälsar. 1893 startade han ett eget pälsföretag i Chicago inför den stora utställningen där det året, World’s Columbian Exposition. Inom tio år var han rik, ungefär samtidigt som hans intresse för film väcktes.

1903 uppsökte en av Adolph Zukors kusiner honom med ett förslag. Max Goldstein ville investera i en kedja biografer ägda av Mitchel Mark, som med sin bror Moe hade öppnat USA:s första permanenta biograf i Buffalo, New York, 1896. Zukor, bröderna Mark och en fjärde man, Morris Kohn, startade några biografer i bland annat New York City, Boston, Philadelphia och Newark. Biografkedjan fick ytterligare finansiering av Marcus Loew, som senare skulle vara med och starta MGM.

Zukor ingick ett annat partnerskap 1912, då han startade Famous Players Film Company tillsammans med bröderna Daniel, Gustave och Charles Frohman. Famous Players började som ett distributionsbolag som bland annat distribuerade Les Amours de la reine Élizabeth, en fransk film med Sarah Bernhard. Redan året därpå, 1913, släppte de dock sin första egna produktion, The Count of Monte Christo. Famous Players brukar räknas som det första fröet till Paramount Pictures, men för ett större filmbolag krävdes fler partnerskap.

Jesse L. Lasky

Jesse L. Lasky föddes till judiska föräldrar 1880 i San Francisco, Kalifornien. Han sökte sig till New York där han inledde en teaterkarriär på Broadway, först på scenen, men senare bakom som producent. 1911 träffade han Beatrice DeMille, en annan teaterproducent på Broadway, som introducerade honom till sin son Cecil B. DeMille. Året dessförinnan hade Laskys syster, Blanche, gift sig med en Samuel Goldfish. Lasky, DeMille och Goldfish, tillsammans med en fjärde man, Oscar Apfel, bildade 1913 Jesse L. Lasky Feature Play Company för att ge sig in i filmbranschen. Samma år begav de sig till Kalifornien och hyrde en lada utanför Los Angeles där DeMille och Apfel tillsammans regisserade The Squaw Man, som räknas som den första långfilmen som gjordes i Hollywood.

Jesse L. Lasky Feature Play Company – eller Lasky Company – producerade en lång rad stumfilmer på kort tid, nästan alla regisserade av Cecil B. DeMille. DeMille och hans samtida konkurrent, D.W. Griffith, var pionjärerna som uppfann filmens grammatik. Griffith var intresserad av parallella berättelser och redigering. DeMille var intresserad av ljussättning och skådespelare/filmstjärnor.

William Wadsworth Hodkinson

William Wadsworth Hodkinson föddes i Pueblo, Colorado, 1881. Han arbetade som budbärare, telegrafist och akrobatisk cyklist (!) innan han 1907 köpte sin första biograf i Ogden, Utah. Hans strategi var att ta lite högre inträde och byta program två gånger i veckan för att locka publiken till återkommande besök. Lönsamheten var så stor att han snart kunde köpa upp alla biografer i Salt Lake City, Utah, och senare expandera till filmdistribution i Los Angeles och San Francisco.

1914 sammanfogade han 11 olika distributörer till det första bolaget för nationell filmdistribution – Paramount Pictures Corporation. Hodkinson introducerade det som kallas block booking – om man ville köpa en film för visning, var man tvungen att köpa ett helt paket som innehöll flera andra filmer som producerats av bolaget som Paramount hade exklusiva rättigheter till. Hodkinsons distributionsbolag skrev samma år exklusiva kontrakt med två bolag: Zukors Famous Players Film Company och Laskys Jesse L. Lasky Feature Play Company. Paramount hjälpte Zukor och Lasky med att se till att alla deras filmer visades på biografer runt om i landet, mot en avgift, givetvis, på 35% brutto på alla intäkter från visningarna.

…och ett filmbolag

Redan från början i partnerskapet insåg Zukor och Lasky att de stora inkomsterna gick till Hodkinson och att de båda skulle tjäna mer pengar om de integrerade biograferna med sin produktion och distribution. 1915 började Zukor köpa upp aktier i Paramount Pictures Corporation, bland annat från en Hiram Abrams, som satt i Paramounts styrelse. På det årliga styrelsemötet 1916, förlorade Hodkinson ordförandeskapet till Abrams med en rösts övervikt, och Abrams lämnade i princip över styrelsen till Zukor med omedelbar verkan.

I slutet av 1917 bildades filmbolaget Famous Players-Lasky Corporation, under vilket Paramount Pictures Corporation var ett dotterbolag. Med Hodkinson utmanövrerad, blev Adolph Zukor ordförande och Jesse Lasky vice ordförande. Lasky, DeMille och Goldfish skötte produktionen, medan Abrams skötte distributionen. Två år senare var även Samuel Goldfish utmanövrerad. Han gick vidare, bytte namn till Samuel Goldwyn och var med och bildade MGM. Bröderna Frohman lämnade också för att starta eget. Som en lite utvikare kan nämnas att vid den tidpunkten var det bara två bröder kvar. Den yngste, Charles, hade varit med på RMS Lusitania då passagerarfartyget söder om Irland torpederades av en tysk ubåt den 7 maj 1915 – något som var en bidragande faktor till att USA gick med i Första världskriget.

1919 hade Adolph Zukor utmanövrerat de främsta hoten mot hans makt. Han var nu en filmbolagsboss att räkna med.

Kostnaderna för att göra film ökade alltjämt. Delvis på grund av att manusen kostade mer att köpa, men det var framför allt stjärnsystemet som sprängde budgetarna. I takt med att filmstjärnornas popularitet ökade, växte lönekraven, och Famous Players-Lasky hade många filmstjärnor under kontrakt: Mary Pickford, Douglas Fairbanks, Gloria Swanson och Rudolph Valentino, för att bara nämna de mest inkomstbringande stjärnorna i slutet av 1910-talet. De ökande utgifterna krävde ökande intäkter och Zukor gjorde detta genom att vertikalt integrera filmbolaget. Allt skulle in under samma paraply – produktion, distribution och visning. Bolaget hade dock väldigt få biografer.

1919 hotade First National, en rikstäckande kedja av biografer, med att bojkotta Famous Players-Lasky Corporation. Zukor insåg att det enda rätta var att bygga sig en egen biografkedja. Han började köpa upp större och mindre kedjor över hela USA, så att i mitten av 1920-talet hade Famous Players-Lasky tillgång till det största nätverket av biografer i landet. Publix Theatres Corporation, som nätverket kallades, hade i slutet av 20-talet mer än 2000 biografer.

Mary Pickford, D.W. Griffith, Charlie Chaplin, Douglas Fairbanks

Samma år som Famous Players-Lasky expanderade sina visningsmöjligheter, 1919, minskade dess stjärnkraft. Mary Pickford och Douglas Fairbanks lämnade Zukors bolag för att tillsammans med Charlie Chaplin och D.W. Griffith bilda ett eget filmbolag som styrdes av filmskaparna – skådespelarna och regissörerna. Med sig tog de Hiram Abrams. En ung man vid namn B.P. Shulberg, som arbetat hos Famous Players-Lasky som pressansvarig, hamnade på fel sida i schismen inom företaget, och tvingades sluta.

Motgångarna för Zukor fortsatte 1921. The Federal Trade Commission stämde Famous Players-Lasky samt de flesta av deras nyligen uppköpta biografkedjor för ”konspiration och hinder för handel.” Det FTC främst vände sig emot var bolagens block booking – att man tvingades köpa filmer i paket, ofta utan att få reda på vilka de var först. Flera oberoende biografer vittnade om oetiskt förfarande för att tvinga dem att köpa filmpaketen. Fallet pågick under sex år.

Hollywood definierat

1926 återanställde Zukor B.P. Shulberg till Famous Players-Lasky Corporation. Efter det att han tvingades sluta, hade Shulberg 1919 startat ett eget filmbolag, Preferred Pictures, och byggt det runt en skådespelerska, Katherine MacDonald. När hon lämnade 1923 skrev Preferred Pictures kontrakt med en annan skådespelerska, Clara Bow. Shulberg producerade egna filmer med Bow i huvudrollen, men mest lukrativt var att låna ut henne till andra filmbolag. Under loppet av tre år byggde Shulberg Clara Bow till Hollywoods största filmstjärna, samtidigt som hon var den exakta gdefinitionen av en flapper. När Shulberg återanställdes av Zukor, följde Bow med (det kan ha varit en grundförutsättning), och hon skrev eget kontrakt med Famous Players-Lasky Corporation.

Zukor byggde vidare på sin idé om att sälja filmerna med hjälp av filmstjärnor, och filmbolaget hade fortfarande ett av de mest berömda skådespelarstallen i världen. B.P. Shulberg hade dessutom visat sig vara en genial marknadsförare. Tack vare honom hade Mary Pickford blivit ”America’s Sweetheart”, och nu blev Clara Bow ”The It Girl”. Han skrev också slogans till bolaget han arbetade för, först ”Famous Players in Famous Plays” och senare ”If it’s a Paramount Picture, it’s the best show in town.” Med Zukors sinne för affärer och Shulbergs sinne för marknadsföring, blev Famous Players-Lasky specifikt och Hollywood generellt synonymt med filmstjärnor.

Paramount Pictures Studio

1927 var ett år av stora förändringar: Famous Players-Lasky Corporation blev Paramount Famous Lasky Corporation; I samband med namnbytet till Paramount Famous Lasky Corporation köpte Zukor ett stort område i Hollywood som redan fungerade som en filmstudio, Robert Brunton Studios, som senare skulle bli Paramount Pictures Studio; FTC vann över Paramount Famous Lasky Corporation och försökte tvinga dem att sluta med block bookings; Och filmerna blev ännu dyrare att producera och visa genom ljudfilmens ankomst – inte nog med att man var tvungen att spela in ljudet, man var tvungen att spela upp det i biograferna också – det var en kostsam omställning för filmbolagen och biografkedjorna.

Det skulle dröja ytterligare några år innan Paramount Famous Lasky Corporation blev Paramount Pictures, även om Zukor räknade 1912 som bolagets grundande. Då hade Paramount växt till en mastondont – ett vertikalt integrerat filmbolag som hade ett rejält stall med filmstjärnor och som skötte hela kedjan av filmindustrin – från produktion, via distribution, till biograferna. Trots att FTC försökte få Paramount att sluta med sina block bookings, fortsatte bolaget med sedvänjan. Eftersom filmbolaget ägde de flesta av biograferna som visade deras filmer, fanns det inte så mycket FTC kunde göra.

Paramount var också tidiga med att ställa om till ljudfilm. Även om det initialt var kostsamt, blev omställningen enormt lukrativ, särskilt för de bolagen som var vertikalt integrerade. 1927 började Paramount göra journalfilmer, ett slags nyhetsmagasin med rörliga bilder som visades på biograferna – TV-nyheter före TV:ns ankomst. Det var ett billigt och bra sätt att fylla ut biografernas tablåer. Ett annat sätt var att distribuera animerade kortfilmer, och 1928 skrev Paramount avtal med Fleischer Studios, vars filmserier Inkwell Imps, Screen Songs och Talkartoons ledde till Betty Boop och Popeye. Fleischer Studios blev Walt Disneys störste konkurrent, mycket tack vara Paramounts egna nätverk av biografer.

Paramount Pictures, som bolaget äntligen kom att heta 1935 efter 23 år av alfabetssoppor, kom att definiera Hollywood. Filmbolaget ägde egna studior och egna biografer. De producerade, distribuerade och visade sina egna filmer. När stumfilmstidens silvriga era övergick till ljudfilmens gyllene era, stod Paramount Pictures som starkast.

Paramount Pictures räknas som världens sjätte äldsta filmbolag som fortfarande existerar.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Hollywood | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bosko – seriös och fånig

1931 fördubblade Leon Schelsinger produktionen av animerade kortfilmer på uppmaning av sin distributör, Warner Bros. De två tidigare animatörerna för Disney, Hugh Harman och Rudolf Ising, delade på uppdraget. Ising tog hand om den nya filmserien Merrie Melodies, medan Harman fortsatte arbeta med Bosko-filmer under Looney Tunes.

The Tree’s Knees (1931)

The Tree’s Knees, som hade premiär i juli 1931, var den sista Bosko-filmen som regisserades av både Harman och Ising.

Bosko är ute skogen för att hugga träd. När ett träd värjer sig och skyddas av dess sticklingar, blir filmen en ordinär musikfilm som vi redan har sett till leda. Inget originellt, utan en dålig kopia av en av DisneySilly Symphonies. Den enda behållningen som går att finna är två möss som visserligen liknar Mickey Mouse, men som visar sig vara en tidig version av Disneys senare duo Chip ‘n’ Dale. Lite kul, för ett par korta ögonblick.

The Tree’s Knees animerades av Friz Freleng och Rollin Hamilton. Musiken stod Frank Marsales för.

Bosko Shipwrecked! (1931)

Som titeln avslöjar handlar Bosko Shipwrecked! om när Bosko råkar ut för en förlisning och hamnar på en ö, som visar sig inte vara öde.

Detta är den första filmen i Looney Tunes-serien som har Hugh Harman som ensam regissör. Medan Rudolf Isings Merrie Melodies främst är musikaliska filmer, så börjar Looney Tunes och Bosko söka sig mot berättelser och karaktärer som drivkrafter för filmerna. Bosko Shipwrecked! är ett utmärkt exempel på den riktningen.

Bosko landar på ön och råkar ut för det ena djuret efter det andra, innan han står inför att slängas i kannibalstams gryta. Han lyckas fly därifrån, givetvis. Filmen är tempofylld och skämtens tajming är utsökt. Förutom den inbyggda rasismen i framställandet av kannibalerna så är Bosko Shipwrecked! en första höjdpunkt som visar åt vilket håll Looney Tunes är på väg – mot högre tempo och mer genomtänkta och vältajmade gags.

Filmen hade premiär den 19 september 1931. Animation av Rollin Hamilton och Larry Martin. Musik av Frank Marsales.

Bosko the Doughboy (1931)

Bosko hade varit i krig tidigare – i Dumb Patrol (se här), som främst utspelade sig i luften över skyttegravarna. I Bosko the Doughboy är han tillbaka vid västfronten, den här gången på marken.

Filmen inleds med stridsscener vid fronten, men snart hittar vi Bosko i en skyttegrav där han glatt sitter och äter. Han blir upprörd när hans mat blir sönderskjuten. Då tar Bosko fram ett fotografi på sin flickvän. När det blir sönderskjutet, blir han arg. På väg upp ur skyttegraven stoppas han av en flodhäst som vill spela musik och dansa. Bosko ställer glatt upp. Bosko och flodhästen blir dock avbrutna av kriget som pågår omkring dem.

Hugh Harman, regissören, tar väldigt lätt på krigets fasor i Bosko the Doughboy. Det verkar mest vara en förevändning för några roliga visuella gags som de hade kommit på. Visst, det ska vara en rolig animerad kortfilm, men någon direkt svärta går inte att finna. Att bli bombade eller beskjutna verkar vara roligt. Filmen avslutas med ännu ett ”mammy”-skämt, som anspelar på Al Jolson blackface-rutin i The Jazz Singer (1927), en film producerad av Warner Bros.

Animation av Rollin Hamilton och Carman Maxwell. Musik, igen, av Frank Marsales. Bosko the Doughboy hade premiär den 17 oktober 1931.

Bosko’s Soda Fountain (1931)

I Bosko’s Soda Fountain arbetar Bosko på ett glasscafé.

Filmen innehåller en del roliga gags. Ett exempel är den lilla Mickey Mouse-liknande figuren som beställer en alldeles för stor milkshake och som sedan, efter att ha skrattat åt ett av Boskos misslyckanden bakom disken, används som en visp. Det bästa exemplet är dock en liten katt i parallellhandlingen, där Honey är pianolärare, en katt som är väldigt uttråkad av sin pianolektion. Efter varje misslyckad skala utbrister han i ett ”I want an ice-cream cone!” – ett tidigt exempel på att man göra en unik och minnesvärd karaktär med väldigt små medel. Den lilla katten är en starkare karaktär än både Bosko och Honey, som vägrar utveckla karaktärsdrag.

Bosko’s Soda Fountain regisserades av Harman, animerades av Rollin Hamilton och Friz Freleng, till musik av Frank Marsales. Filmen hade premiär den 14 november 1931.

Bosko’s Fox Hunt (1931)

Handlingen i Bosko’s Fox Hunt påminner om flera filmer som senare ska komma från Warner Bros-stallet.

Bosko är alltså på rävjakt och stöter på en märkligt Foxy-liknande räv – kanske ett litet inside-skämt mellan Harman och Ising. Filmen innehåller ett tidigt exempel på ett odödligt gag. När räven hoppar ner i ett hål för att undkomma, sticker Bosko ner geväret i det. Plötsligt dyker mynningen upp ur ett annat hål bakom honom. När han avfyrar, skjuter Bosko sig själv i ändalykten. Klassiskt idag, nyskapande 1931.

Bosko’s Fox Hunt hade premiär den 12 december 1931. Regi, Harman; animation, Rollin Hamilton, Norm Blackburn; musik, Frank Marsales.

Under andra halvan av 1931 börjar man känna igen Looney Tunes. Berättelserna och karaktärerna blir viktigare och gagsen blir mer absurda, innovativa och vältajmade. Grunden för det som komma skall har börjat läggas.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mickey mot högre höjder

Mickey Mouse genomgick en förändring under 1931 – en förändring som skulle leda till en Oscarsnominering. Inför den femte Oscarsgalan 1932 erkände akademin – The Academy of Motion Pictures Arts and Sciences – animerade kortfilmer som en konstform, och det gick dem inte förbi att Mickey hade utvecklats från ett musicerande djur bland alla andra musicerande djur i den tecknade filmens värld, till en drivande karaktär med personlighet som kunde övervinna hinder som korsade hans väg.

Blue Rhythm (1931)

Efter en dramatisk öppning där Mickey kastar en enorm skugga på bakgrunden, spelande ett klassiskt pianostycke, övergår musiken i Blue Rhythm snart till St. Louis Blues av W.C. Handy, som Fleischer Studios använde i Bimbos debutfilm, Hot Dog (se här).

Mickey visar sig vara en hejare på klarinett, och Pluto, i en ovanlig antropomorf roll, visar sig vara duktig på trombon. Även om filmen är ännu en musikalisk bagatell, har den ett rejält klimax då scenen som orkestern spelar på kollapsar och låten avslutas med ett gemensamt ”Yeah!”.

Filmen hade premiär den 18 augusti 1931 och regisserades av Burt Gillett.

Fishin’ Around (1931)

I Fishin’ Around är Mickey ute och fiskar med Pluto.

Det visar sig att de är ute och tjuvfiskar på förbjudet vatten. I vilket fall som helst retar fiskarna dem så mycket så att de vid ett tillfälle stjäl allt bete från burken på båten, och vid ett annat binder samman Mickeys och Plutos fiskelinor så att de tvingas kämpa mot varandra i tron att de fångat något stort.

Filmen hade premiär den 25 september 1931 och regisserades av Burt Gillett.

The Barnyard Broadcast (1931)

På ytan är The Barnyard Broadcast ännu en musikfilm som äger rum på Mickeys bondgård. Även om det låter som standardberättelse 1A, så är det inte helt sant.

Filmen har visserligen musiken i centrum, men utifrån den enkla premissen – Mickey sänder en radioshow från sin lada – har Walt Disney och regissören, Burt Gillett, skapat en väl sammanhållen berättelse. Mickey måste övervinna ett antal hinder, framför allt en katt som riskerar att störa sändningarna, och jakten på katten bygger till ett klimax och ett tillfredsställande slut. Dessutom innehåller filmen vacker och fint synkroniserad animation till musiken av Bert Lewis. En liten höjdare från 1931. Den hade premiär den 10 oktober det året.

The Beach Party (1931)

Att Mickey-filmerna fortfarande har musiken i fokus behöver inte alltid vara till deras fördel – som i The Beach Party.

Till musik och dans vandrar Horace Horsecollar, Clarabelle Cow, Mickey, Minnie och Pluto till stranden. Väl där, engagerar de i allehanda musikaliska sätt att bada och äta picknick på. Ganska sent i filmen dyker dock en bläckfisk upp, som ett slags antagonist, men då är det så dags. Filmen når visserligen ett klimax, men det känns lite påklistrat. Burt Gillett står för regin och den hade premiär den 5 november 1931.

Mickey Cuts Up (1931)

Mickey Cuts Up är ännu en musik- och dansfilm som inte visar Disneys rätta potential.

I filmen försöker Mickey och Minne ta hand om en trädgård, men på grund av en katt och Pluto förstörs deras drömmar. Än en gång bygger filmen mot ett klimax med hjälp av stegrande komplikationer och det finns väl inga egentliga fel med den, men den saknar charm. Regi, Burt Gillett. Premiär, den 30  november 1931.

Mickey’s Orphans (1931)

Mickey’s Orphans inleds i juletid med att någon lämnar en korg utanför Mickeys, Minnies och Plutos hus. I korgen finner de ett hundratal kattungar.

Dessa kattungar går sedan bärsärkagång genom huset, trots att Mickey försöker lugna dem med julklappar som t.ex. sågar (!). Situationen eskalerar, givetvis, tills hela huset är förstört. Vem som lämnade kattungarna på trappan avslöjas aldrig.

Mickey’s Orphans, som hade premiär den 9 december 1931, innehåller ett flertal riktigt fina gags och väl uppbyggda skämt. 1931 är dessutom året då Walt Disney Studios sätter en ny standard vad gäller animation. Den här filmen har flera exempel på att ribban för animerade kortfilmer har höjts rejält, men frågan är om inte The Barnyard Broadcast var en bättre Mickey-film 1931.

Mickey’s Orphans var den första animerade filmen som nominerades till en Oscar inför den femte årgången av galan, som gick av stapeln den 18 november 1932. Hur det gick då, tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lantz kämpar vidare

Universal Pictures läckte pengar och gick 2,2 miljoner dollar back 1930. I februari året därpå sålde den engelskspråkiga versionen av Dracula 50 000 biljetter på 48 timmar, vilket motsvarade en vinst på 700 000 dollar, för en film, under en helg – en rejäl kassasuccé, med andra ord. Universals studiochef, Carl Laemmle Jr. beordrade genast fler monsterfilmer.

Robert Florey var en fransk regissör som hade kommit till USA 1921 och regisserat mindre filmer under hela 1920-talet. 1929 delade han regissörsstolen med Joseph Santleybröderna Marxs första långfilm, the Cocoanauts – Floreys första större framgång. Under första delen av 1931 arbetade han med ett projekt tillsammans Bela Lugosi, skådespelaren som hade spelat Dracula. Ett projekt som passade Universal och Laemmle perfekt, om ett monster utan känslor som mördade människor urskillningslöst. Ett projekt som hette Frankenstein.

Florey skrev manuset som byggde (ganska löst) på Mary Shelleys roman med samma namn. Bela Lugosi hoppades få rollen som Dr. Frankenstein, men Carl Laemmle tyckte att han skulle spela monstret. Florey och Lugosi gjorde några make-up-tester och provscener, med Lugosi som monstret, men de var inte nöjda. Det var inte Carl Laemmle heller, men om det var Lugosi och Florey som slutade, eller om det var Laemmle som sparkade dem, verkar inte vara helt tydligt. I vilket fall som helst, lämnade Lugosi och Florey filmen om Frankenstein.

Mitt emot kontoret där de här diskussionerna höll på, tvärs över en öppen gräsplan i Universal City, låg Universals animationsstudio. Där arbetade Walter Lantz tillsammans med Bill Nolan och ett gäng animatörer, främst nätter, med att producera och regissera animerade kortfilmer om Oswald the Lucky Rabbit.

Country School (1931)

I Country School går Oswald i skolan. På vägen dit träffar han Mary och hennes får – en sekvens som slutar med att Oswald kysser fåret på rumpan.

Väl i skolan försöker lärarinnan spela orgel och behålla elevernas uppmärksamhet samtidigt. Det går sådär.

Animationen är det väl egentligen inget fel på, men Oswald lider fortfarande av att inte ha någon personlighet. Oswald-filmerna bygger framför allt på scenariot och så många gags som möjligt. Det räcker knappt för sex-sju minuter. Country School hade premiär den 5 maj 1931.

The Bandmaster (1931)

The Bandmaster, som hade premiär den 18 maj 1931, innehåller nästan ingen dialog alls. Istället förs all kommunikation genom att spela på instrument eller saker som liknar instrument.

Förutom ett par strofer fin jazzmusik och ett par roliga gags, är the Bandmaster inget mästerverk.

Northwoods (1931)

Northwoods har både mer gags och en bättre sammanhållen historia än de flesta andra Oswald-filmer. Här är Oswald en sheriff.

Tyvärr blir en del av gagsen helt obegripliga (de åtta mössen på hästen), och en del blir lite för utdragna (den rullande stenen). Oswalds filmer lider inte bara av huvudkaraktärens brist på personlighet, utan också på det oerhört snabba tempot Lantz tvingades till att producera filmerna. Ibland märks det att de bara vill ha filmen fylld med tillräckligt mycket bilder för att fylla sex minuter, men så mycket substans blir det inte. The Northwoods hade premiär den 1 juni 1931, den tredje Oswald-filmen på mindre än en månad.

The Stone Age (1931)

Nästa film, The Stone Age, dröjde lite, den hade premiär den 15 juli 1931.

Den extra tiden märks inte. Filmen är precis lika improviserad och osammanhängande som tidigare filmer med Oswald. Den utspelar sig på stenåldern, men innehåller givetvis anakronismer. När den enbente skurken ska jaga Oswald, som befinner sig på en cykel, tar han fram en portmonä och skakar fram två små skostora bilar som han ställer sig på. Två små chaufförer kommer springande och sätter sig i bilarna, och skurken kan följaktligen jaga efter Oswald. Gaget visserligen ganska lyckat, men timingen är fortfarande ett problem. När animatörerna fick fria händer att förlänga gags, bara av den enkla anledningen att tiden behövde fyllas, led komedin. Det blir, helt enkelt, inte lika roligt.

Radio Rhythm (1931)

Radio Rhythm är en sång- och dans-film som utspelar sig på en bondgård, ett scenario som verkar ha utgjort hälften av all animerad kortfilm vid den här tiden.

Filmen innehåller en studsig version av låten One More Time. Om det låter bekant så är One More Time titeln på den tredje filmen i Merrie Melodies (se här), där samma låt förekommer. Oswald-filmen Radio Rhythm hade premiär den 27 juli 1931, mer än två månader före Warner Bros. One More Time.

Kentucky Belles (1931)

Kentucky Belles hade premiär den 2 september 1931 och handlar om en kapplöpning.

Filmen innehåller, givetvis vid det här laget, en del obegripligt utdragna gags, men också en del roliga sådana. I slutscenen, när Mary ska ge en kyss till vinnaren, Oswald, sticker hästen sitt huvud mellan dem och får bådas kyssar. Klassiskt.

Alla filmer från Walter Lantz Productions regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan under den här perioden. Nolan har säkerligen hjälpt till med animationen, som annars sköttes av deras team av animatörer: Clyde Geronimi, Manuel Moreno, Ray Abrams, Fred ”Tex” Avery, Lester Kline, Chet Karrberg och Pinto Colvig.

Medan Lantz animationsstudio var upptagna med att komma på och animera de här kortfilmerna i ett hus i Universal City, gick Frankenstein framför kamerorna, nu med nytt manus, ny regissör och nya skådespelare. James Whale, en nyanländ britt, fick uppdraget i regissörsstolen. Rollen som det nu mycket snällare monstret gick till Boris Karloff. Filmen hade premiär den 21 november 1931. Resten är historia.

Bela Lugosi skulle få spela Frankensteins monster några år senare, men det var inte förrän Universals monsterfilmer, tillsammans med Lugosi, hade förpassats till B-filmsträsket. Lugosi och Florey fick dock göra en film tillsammans som kompensation för att ha missat Frankenstein: Murders in the Rue Morgue (1932).

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 2 – Universal Pictures

Filmindustrin föddes i Fort Lee, New Jersey, under Thomas Edisons patenttrust, men det var en utmanare till Edisons patent som skulle göra Hollywood till filmproduktionens centrum.

En ny sorts filmbolag

Carl Laemmle Sr.

Carl Laemmle Senior föddes 1867 till judiska föräldrar i Laupheim, Wüttenburg, som då var en del av det Tyska Förbundet. Han och hans bror flyttade 1884 till USA och bosatte sig i Chicago. Carl blev amerikansk medborgare 1887 och kom att arbeta som revisor på ett klädföretag. 1904 insåg han filmens möjligheter och började köpa upp Nickelodeons, små biografer, och senare startade han ett distributionsbolag, Laemmle Film Service. 1906 slutade han arbeta som revisor och startade en biograf i Chicago.

1909 flyttade Laemmle till New York med fru och sin då 1-årige son, Carl Laemmle Junior. Där startade han Independent Moving Pictures Company (IMP), ett filmproduktionsbolag med kontor på Manhattan och en studio i Fort Lee, New Jersey. Laemmle var inte nöjd med Edisons nybildade monopol på olika filmrelaterade patent, Motion Picture Patents Company (MPPC), och utmanade det gång på gång. Ett sätt att gå på Edisons nerver var att annonsera filmerna med skådespelarnas namn. Genom att marknadsföra skådespelare som Florence Lawrence och King Baggot, exempelvis, skapade Laemmle stjärnsystemet som skulle göda filmindustrin när den väl flyttade till Hollywood.

IMP och andra bolag försökte bli oberoende genom att 1910 tillsammans skapa Motion Picture Distribution and Sales Company under ledning av Laemmle. De stämdes av Edisons MPPC, men vann. 1910 hade dessutom expansionen västerut påbörjats. Det året hade IMP byggt en studio vid Sunset Boulevard i Los Angeles, Kalifornien. Flera av bolagen som sökte oberoende följde efter, men deras gemensamma distributions- och försäljningsbolag knakade i fogarna.

Den 30 april 1912 samlades Carl Laemmle (IMP), Pat Powers (Powers Motion Picture Company), Mark Dintenfass (Champion Film Company), William Swanson (Rex Motion Picture Company), David Horsley (Nestor Film Company), samt Charles Baumann och Adam Kessel (New York Motion Picture Company), och i ett kontor i New York skapade de tillsammans Universal Film Manufacturing Company med Carl Laemmle Sr. som chef. Det sammanslagna bolaget hade då ett flertal studios i Fort Lee, Jacksonville och Hollywood, men redan i slutet av 1912 hade de fokuserat nästan alla sina produktioner till Kalifornien.

1913 slog Laemmle samman ett antal av filmbolagens studior till en enhet, Universal City, men området var redan för litet. Han påbörjade sökandet efter större sammanhängande mark för att bygga ett väl tilltaget studioområde och hittade det på en ranch norr om Los Angeles i San Fernando Valley, det som idag är North Hollywood. Den andra, större, versionen av Universal City invigdes där den 15 mars 1915.

Universal City Studios, 1915

Många av hans konkurrenter tyckte att Laemmle var tokig som byggde ett stort studioområde långt utanför staden, och Laemmle själv var också orolig att satsningen skulle gå fel. Oron skulle visa sig vara obefogad.

Studion som byggde en industri

Universal var inte det första filmbolaget som omlokaliserade till Hollywood, men det skulle bli det första filmbolaget i Hollywood som överlevde till våra dagar. Universal är det femte äldsta ännu existerande filmbolaget efter Gaumont (Frankrike, 1895), Pathé (Frankrike, 1896), Titanus (Italien, 1904) och Nordisk Film (Danmark, 1906).

Redan från 1915 var Universal City Studios de största studiorna för filmproduktion i Hollywood, och skulle så förbli i ett decennium. Även om Carl Laemmle Senior var innovativ på många sätt, valde han att inte satsa på en egen kedja biografer. Universal satsade istället på sina studior och började redan tidigt släppa in turister på guidade turer runt området. Filmerna från Universal var helt finansierade av bolaget, Laemmle vägrade låna pengar, vilket både hade negativa och positiva sidor – negativa, då vissa produktioner ibland gick över budget och fick svårt att tjäna tillbaka pengarna; positiva, då andra produktioner kunde bli stora succéer, och då gick vinsten rakt in i bolaget.

Irving Thalberg

Carl Laemmle Senior var slug i sin marknadsföring genom att utnyttja kraften från filmstjärnorna – deras namn blev en dragkraft i sig – något han redan hade gjort i Fort Lee. Han var också slug i vilka människor han omgav sig med. Till kontoret i New York anställde Laemmle 1917 den då 18-årige Irving Thalberg som sekreterare. Thalberg blev inom kort Laemmles personlige sekreterare och visade sig komma med väldigt kloka förslag till förbättringar, både vad gäller bolaget och filmerna som producerades. 1919 bjöd Laemmle med Thalberg till Universal City i Hollywood och efter att ha besökt studiorna där frågade Leammle sin sekreterare vilka förbättringar som kunde göras.

THALBERG: The first thing you should do is establish a new job of studio manager and give him the responsibility of watching day-to-day operations.

LAEMMLE: All right. You’re it.

Tjugo år gammal blev Irving Thalberg studio manager för Universal Pictures i Hollywood. Omedelbart blev han ansvarig för nio filmer under produktion och ytterligare 30 filmer under utveckling.

Erich von Stroheim

Trots sin ungdom skulle Thalberg visa sig vara väldigt duktig på att sköta ett filmbolag – insiktsfull, noggrann och väldigt envis, samt ett gott sinne för filmen som medium. Film, insåg han, var en underlig blandning av försäljning och konst, av hantverk och teknologi, och av berättelser och spektakel. Snart utsattes Thalberg för sitt största styrkeprov, då han tvingades gå några ronder med den diktatoriska regissören Erich von Stroheim. Von Stroheim var från Österrike och startade sin skådespelarbana i Hollywood 1914. 1919 blev han manusförfattare och regissör och 1921 fick han av Universal uppdraget att göra Foolish Wives.

Von Stroheim var perfektionist och Foolish Wives gick över budget. Den skulle bli den första filmen som kostade över 1 miljon dollar att göra, den dyraste filmen som dittills producerats. Som jämförelse hade John Ford regisserat fem västernfilmer för Universal under 1921 som sammanlagt hade kostat 200 000 dollar. Det första filmutkastet till Foolish Wives var över fem timmar lång och det föll på Thalberg att övertala von Stroheim att klippa ner den. Då von Stroheim vägrade, tog Thalberg över redigeringen av filmen, som släpptes 3,5 timmar lång. Ett par år senare hamnade Thalberg och von Stroheim igen i en liknande situation över filmen Merry-Go-Round, som var mer än dubbelt så lång som avtalat och som också hade gått över budget. Den här gången avskedade Thalberg von Stroheim. Thalberg var då 24 år gammal.

Före avskedandet av von Stroheim hade Hollywood varit regissörernas heliga mark. Regissörer som von Stroheim, D.W. Griffith och Cecil B. DeMille var i princip konstnärer som hade total autonomi och filmbolagens stöd i sitt konstnärliga sökande. Efter Thalbergs uppgörelse med von Stroheim blev Hollywood en business där producenterna var de som skötte budgeten och anställde och avskedade skådespelare och regissörer efter behov och för att hålla kontona på plussidan. Regissörer och skådespelare underordnade sig filmbolagens producenter, studiosystemet etablerades och Hollywood blev en industri.

Studion som aldrig blev stor

Under 1920-talet var flertalet filmbolag etablerade med allt större studioområden i Hollywood. Flera av dem hade hela sina högkvarter i Kalifornien, men Carl Laemmle satt kvar i New York, med ansvar för marknadsföring och distribution. Hollywood var till för filmproduktion, menade han, och där hade han satt Irving Thalberg som chef. Thalberg var inte övertygad om att uppdelningen mellan filmproduktion och filmförsäljning var något positivt. Han ville dessutom att Universal borde köpa en biografkedja för att det sista ledet, visningen av filmerna, också skulle befinna sig inom bolaget. Andra filmbolag hade växt till sig genom att kontrollera hela kedjan, från produktion till visning, och Thalberg menade att det var det enda sättet för Universal att överleva. Thalberg var också övertygad om att Universal borde satsa på större prestigeprojekt för att skapa de stora kassasuccéerna.

Lon Chaney som Quasimodo

1922 satsade Irving Thalberg lite extra på en filmatisering av The Hunchback of Notre Dame, med Lon Chaney i huvudrollen. Med spektakulära kulisser och en spektakulär tolkning av Lon Chaney försökte Thalberg göra Universal till ett filmbolag som stod för kvalitet. I egenskap av studiochef översåg Thalberg redigeringen av filmen och när han ansåg att filmen saknade folkmassor i ett par scener, tog han beslutet att filma om de scenerna med fler statister, utan att fråga Laemmle på New York-kontoret. Relationen mellan Laemmle och Thalberg blev, kanske inte så förvånande, ansträngd. När så Thalberg kontaktades av bossen för ett litet produktionsbolag, Louis B. Mayer Productions, för att i stort sett ha samma roll som i Universal, hoppade han på det. Louis B. Mayer Productions skulle inom några år gå ihop med Metro Pictures Corporation och Goldwyn Pictures Corporation och bilda Metro Goldwyn Mayer – MGM.

The Hunchback of Notre Dame blev, trots Thalbergs avsked, en stor succé för Universal och skapade en ny filmstjärna i Lon Chaney. Ett par år senare fick han nya framgångar med The Phantom of the Opera. Förutom att cementera Chaneys stjärnstatus, skapade de två filmerna grunden för det som skulle bli Universals nisch i Hollywood – monsterfilmer.

Carl Laemmle Jr.

Carl Laemmle Seniors något konservativa syn på hur ett filmbolag borde vara, med produktionen skild från distributionen och helst inga biografer alls, ledde till att Universal Pictures aldrig blev ett av de stora filmbolagen i Hollywood. Den här konservatismen tog sig andra uttryck, bland annat en utbredd nepotism. 1928 namngav Carl Laemmle Senior sin efterträdare: Carl Laemmle Junior. Det var en födelsedagspresent på hans 21-årsdag. Då arbetade ett 70-tal familjemedlemmar och släktingar till Laemmle i företaget. Poeten Ogden Nash uttryckte det så här: ”Uncle Carl Laemmle/Has a very large faemmle.”

Carl Laemmle Junior styrde Universal genom en intensiv förändringsperiod. Övergången till ljudfilm. Färre billiga västernfilmer och fler dyrare monsterfilmer. Etablerandet av en egen animationsstudio under Walter Lantz – som ni kan läsa om här.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Hollywood | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Från Bimbo till Betty I

Fleischer Studios fortsatte söka sin identitet. De hade introducerat sin huvudkaraktär, Bimbo, en hund som ibland var vit, ibland svart, men någon större succé hade det inte blivit. De hade också introducerat en sidokaraktär, Betty Boop, en hundliknande kvinna med hängande öron, som trots sin 20-tals flapper-stil visade sig vara helt rätt i tiden under 1930-talets början.

The Male Man (1931)

Bröderna Fleischer hade emellertid inte insett Bettys potential ännu. The Male Man handlar uteslutande om Bimbo, i sin vita skepnad, som brevbärare.

Bimbo tvingas leverera brev till Davy Jones på havets botten, men vägen dit är kantad av många och udda gags. Dave Fleischers influenser var fortfarande gällande på studion, dvs så många gags som möjligt, de behövde inte ha med berättelsen att göra. Om Bimbo blir förvånad, flyger hatten inte bara upp i luften och tillbaks, istället gör hatten en full loop innan den landar på huvudet igen.

The Male Man hade premiär den 24 april 1931 och animerades av Ted Sears, Seymour Kneitel och Grim Natwick.

Twenty Legs Under the Sea (1931)

Twenty Legs Under the Sea är ännu en helt obegriplig film om Bimbo.

Bimbo hamnar alltså under havsytan, igen. Han verkar vara kung av havet under några ögonblick, men han slutar som fabriksarbetare vid en sardinfabrik på slutet. Ingen berättelse, mest improviserad animation av Willard Bowsky och Tom Bonfiglio. Filmen hade premiär den 5 maj 1931.

Silly Scandals (1931)

En bit in i Silly Scandals dyker Betty Boop upp, och nu får hon äntligen sitt namn.

Hon har visserligen sina hundöron kvar, men det är här hon blir Betty, en skandalös flapper med strumpeband och korta kjolar. Vid ett par tillfällen under sitt nummer tappar hon sin topp och exponerar sin BH, något som egentligen var otänkbart utifrån the Hays Code, men regelverket var fortfarande inte fullt genomdrivet (se här). När hon har sjungit sitt nummer skanderar publiken ”we want Betty!” – publiken som såg Silly Scandals på bio verkar ha varit lika ivriga att se Betty. Inom ett år skulle hon bli Fleischer Studios största stjärna.

The Herring Murder Case (1931)

Men det var fortfarande Bimbo som var Fleischers levebröd. I The Herring Murder Case får Bimbo dock sällskap av en gammal bekant.

Plötsligt befinner vi oss utanför filmen, och ur ett bläckhorn dyker Koko the Clown upp – Out of the Inkwell hette Fleischers filmserie där Koko dök upp för första gången. Han springer in i filmens handling och blir Bimbos sidekick. Koko the Clown var en av bröderna Fleischers första återkommande karaktärer (se här). När Max Fleischer uppfann rotoscope-tekniken filmade han av sin bror Dave i en clown-kostym. Dave hade tidigare arbetat som clown på Coney Island, ett nöjesfält nära där familjen bodde, och nu fick han åter användning för sin Yama Yama-dräkt. Den kalkerade clownen fick namnet Koko.

The Herring Murder Case är i övrigt fylld med fin animation, framför allt en del riktigt snygga tredimensionella effekter, men den är också fylld med regissören Dave Fleischers ändlösa jakt på gags Allt, precis allt, rör på sig hela tiden. Bord, byggnader och alla karaktärer gungar i takt med musiken, konstant. Trevligt för publiken, kanske, men det var oerhört krävande av animatörerna, förståeligt nog.

Filmen är den sista som använder Billy Murray som röst till Bimbo. Den hade premiär den 26 juni 1931 och animerades av Al Eugster och Shamus Culhane.

Bimbo’s Initiation (1931)

Bimbo’s Initiation brukar räknas som Bimbos bästa film och det är inte svårt att förstå varför.

Berättelsen är ganska enkel, Bimbo råkar ramla ner genom en brunn och stöter på en sektliknande grupp som försöker värva honom som medlem. Bimbo tackar hela tiden nej, och råkar ut för den ena konstigheten efter den andra – olika slags tankegåtor och hinderbanor med risk för sitt liv. Filmen innehåller mycket fin animation. Vid ett tillfälle hamnar Bimbo i ett rum som vänds uppochned – och det är väldigt vackert utfört. Framåt slutet dyker Betty Boop upp och verkar försöka rädda honom, innan det avslöjas att hon också försöker värva honom och att alla sektmedlemmarna också är Betty Boops.

Det märks att bröderna Fleischer inte alls bryr sig om the Hays Code. Det är många klappar på Bettys välutvecklade rumpa, både från Bimbo och henne själv.

Bimbo’s Initiation hade premiär den 24 juli 1931 och animerades av Grim Natwick, Betty Boops skapare. Detta var dock sista gången han animerade Betty för Fleischer Studios.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Fleischer Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 1 – Studiosystemets födelse

Här tar vi ett steg tillbaka från den animerade kortfilmens värld och vidgar våra vyer. Vi börjar med att konstatera att Hollywood lika gärna hade kunnat heta Fort Lee. Inte platsen Hollywood, då, utan begreppet Hollywood. Men udda anledningar som patentstrider, markpriser och klimat gjorde att södra Kalifornien lockade filmindustrin mer än norra New Jersey.

Mannen som kunde fotografera hästar

Filmen föddes visserligen i Kalifornien, men inte i Hollywood. Affärsmannen och den före detta guvernören i Kalifornien, Leland Stanford, ville lösa ett problem. Han och hans vänner, som alla var intresserade av hästar och hästkapplöpningar, kunde inte med blotta ögat lista ut huruvida alla hästens hovar var i luften eller inte under galopp. De anlitade en brittisk fotograf, Eadweard Muybridge, för att avgöra saken. Muybridge ställde upp 24 kameror med 69 centimeters mellanrum bredvid en galoppbana på Stanfords hästuppfödningsgård i Palo Alto. Slutarna kopplades till snören som spändes över banan, och han lät sedan en häst springa i galopp i 58 km/h framför kamerorna.

Resultatet blev en serie bilder som kunde konstatera att, ja, hästens hovar är alla i luften under galopp. Muybridge kunde sedan projicera 16 av bilderna i sekvens i en apparat han kallade zoopraxiscope.

Året var 1877 när stillbilderna blev rörliga.

Några år senare skulle Leland Stanford grunda Stanford University på gården i Palo Alto, vilket har föranlett att universitetet än idag kallas för the Farm. Den första studenten som gick över Stanford Universitys tröskel vid öppnandet den 1 oktober 1891 hette Herbert Hoover, som blev USA:s 31:e president (1929-1933).

Muybridge, fotografen, skulle några år senare skjuta sin frus älskare i huvudet. Han erkände, men hävdade sinnesförvirring på grund av en huvudskada han hade fått på 1860-talet. Vid rättegången friades han helt, men inte på grund av sinnesförvirring. Mordet på hustruns älskare räknades som berättigat.

Det våras för stumfilmen

Åren efter Muybridges framgångsrika inspelning och visning av den första filmsekvensen blev kaotiska. Uppfinningarna och patenten stod som spön i backen. Filmkameran, filmremsan och sätt att visa filmerna uppfanns på flera olika platser oberoende av varandra. Fransmannen Louis Le Prince filmade en kort sekvens, Roundhay Garden Scene, 1888, som räknas som den äldsta gjord med en riktig filmkamera. Den amerikanske stjärnuppfinnaren Thomas Edison filmade femsekundersfilmen Fred Ott’s Sneeze 1894 och kunde visa upp den och andra filmsnuttar i sina Kinetoskop. Strax därefter, 1895, filmade bröderna Auguste och Louis Lumière La Sortie de l’Usine Lumière à Lyon och många andra korta sekvenser som de sedan kunde projicera på väggar och dukar inför storpubliker. Vid dess födelse var filmen mest en experimentell kuriositet, men en del som kom i kontakt med mediet insåg dess potential för riktigt historieberättande.

George Méliès var en tidig pionjär vad gäller den tekniska sidan. I sin studio, som han byggde 1896, experimenterade han med substitution splice, multiple exposure, time-lapse, dissolve och handmålad färgfilm. Hans mest berömda film är Le Voyage Dans La Lune (1902), som brukar räknas som den första science fiction-filmen. De flesta av hans filmer är inte särskilt nyskapande vad gäller berättandet, de är mest avfilmad teater med ett par inskjutna tekniska genialiteter som inte hade gått att utföra på en scen.

Filmberättandet ställde filmskaparna inför helt nya problem. Hur klipper man ihop filmsnuttar till en sammanhängande sekvens som är förståelig för publiken? Hur växlar man mellan olika sekvenser utan att det blir snurrigt? Hur får man publiken att fokusera på det som berättas? Hur undviker man att publiken blir desorienterad?

Omkring sekelskiftet 1900 börjar man på olika håll göra filmiska upptäckter av olika sätt att lösa de här nya problemen. Det första klippet där vi får följa karaktärer genom en dörr, gjordes i Come Along, Do! (1898). Den första sammanhängande sekvensen gjordes i The Kiss in the Tunnel (1899). Det första subjektiva POV-klippet gjordes i As Seen Through a Telescope (1900). Man börjar uppfinna filmens grammatik.

Den första berättande filmen, som på ett effektivt sätt använder den nya filmgrammatiken och som ökar intresset hos den amerikanska allmänheten bortom det kuriösa och faktiskt blir en publiksuccé, var en 12 minuters västernfilm som heter The Great Train Robbery (1903). Filmen gjordes av Edwin S. Porter och innehåller ett tidigt exempel på cross-cutting, där han klipper mellan två olika händelseförlopp som inträffar samtidigt. Porter arbetade hos Edison Studios och västernfilmen spelades in i New Jersey.

De edisonska patenten

Thomas Edison hade filmvärlden i sin hand. Han hade sin bas i trakten omkring New York City och han började etablera olika platser för experiment och produktion av film i området. Då tillräckligt konstgjort ljus var svårt att producera lät Edison uppföra en Black Maria-studio, som är en stor vridbar byggnad som kan följa solens gång under dagen. Edison lät också bygga en glasstudio på ett tak på Manhattan, och han inrättade studios av olika slag i the Bronx och på Staten Island. Edison Studios producerade mer än 1200 filmer mellan 1894 och 1918, även om endast ett 80-tal av dem var långfilmslånga.

Edison var inte bara innovativ på det praktiska sättet, han var också innovativ vad gäller att försvara upphovsrätten och olika teknologiska patent hans företag lyckades frambringa. Edison stod för ett innehav av mer än 1200 patent, även om han inte personligen hade förvärvat dem alla. 1902 började han skicka meddelanden till filmdistributörer och filmvisningsbolag att de borde använda Edisons apparater exklusivt, eller så skulle de stämmas för intrång på Edisons olika patent på området. I princip tvingades alla filmbolag köpa licenser av Edison för att producera film i USA. Utifrån monopolet, som det i stort sett var, bildades 1908 the Motion Picture Patents Company (MPPC), som bestod av alla större filmproduktionsbolag, inklusive en del utländska bolag som var intresserade av den amerikanska marknaden. Bolaget Eastman Kodak, som ägde patentet på celluloid-baserad film, var också en del av MPPC. Ingen kunde göra film, utan licens från Edison.

Eftersom priserna på land var höga i New York, sökte sig Edison och många nya filmproducenter till New Jersey tvärs över Hudson-floden. Nestor Film Company etablerade sig i Bayonne, men de flesta samlades omkring Fort Lee precis vid brofästet till George Washington Bridge. Fort Lee brukar räknas som födelseplatsen för filmindustrin – inte längre bara en experimentell kuriositet, utan en riktig industri. Från 1907 etablerade sig Kalem Company, Champion Film Company, Independent Moving Pictures Company, Goldwyn Picture Corporation, Biograph Studios, Fox Film Corporation, Pathé Frères, Metro Pictures Corporation och Selznick Pictures Corporation i Fort Lee, tillsammans med ett dussintal mindre aktörer.

Flykten från New Jersey

Redan i början av 1910-talet krackelerade MPPC och Fort Lee började överges av många av filmbolagen som hade etablerat sig där. De flesta omlokaliserade till Jacksonville, Florida, som tidigare använts för filmproduktioner under vinterhalvåret, men som nu attraherade permanenta filmstudios. Det varade fram till 1917, då en konservativ demokrat, John W. Martin, valdes till borgmästare i Jacksonville med en plattform att tämja filmindustrin i staden. Han ville inte ha biljakter och iscensatta bankrån i staden. Han fick som han ville. Filmbolagen hade redan börjat söka sig västerut.

Södra Kalifornien lockade av många anledningar. Vädret var mycket mer pålitligt än i New Jersey. Marken omkring Los Angeles var, om möjligt, ännu billigare än i New Jersey. I närheten fanns berg, hav, öknar, djungler och jordbruksland, för filmning utomhus. MPPC:s högkvarter låg på östkusten, en hel kontinent bort, vilket skulle försvåra deras möjligheter att upprätthålla patenträttigheter på västkusten. Och om MPPC, mot förmodan, skulle försöka upprätthålla rättigheterna, låg utlandet, Mexiko, bara ett par timmar söderut, vilket möjliggjorde en flykt dit om man blev tvungen.

Så vanns vilda västern

Nestor Film Company grundades 1909, som en västkustfilial till Centaur Film Company i Bayonne, New Jersey. 1911 byggde Nestor Film Company den första permanenta filmstudion i Hollywood, Kalifornien. 1912 skulle Nestor Film Company slås samman med flera andra filmbolag till Universal Pictures Manufacturing Company, under överseende av Carl Laemmle Sr. Universal är den äldsta filmstudion som fortfarande existerar och det var den första studion som var vertikalt integrerad, vilket innebar att studion kontrollerade filmproduktionen, filmdistributionen och biograferna som filmerna visades i. Den vertikala integrationen skulle vara det som utmärkte Hollywoods studiosystem – ja, det, samt filmerna, filmstjärnorna och allt glitter och glamour som följde med, givetvis.

1915 är en brytpunkt. Det var året då D.W. Griffiths The Birth of a Nation hade premiär. Det var en tre timmar lång långfilm som fick ett enormt genomslag. Trots att den innehåller rasistiska porträtt av svarta och en glorifiering av både slaveriet och Ku Klux Klan, blev den en publiksuccé. D.W. Griffith blev Hollywoods första regissörsstjärna och etablerade Hollywood som filmindustrins främsta hopp. Det var också året då MPPC förlorade ett rättsfall, som förklarade att MPPC var en kartell med monopolställning som var tvungen att splittras.

Det blev fritt fram att producera film var som helst i USA, men Hollywood visade sig ha allt filmbolagen letade efter. Fram till 1920 skulle de flesta filmbolagen ha etablerat sig där och platsen Hollywood blev begreppet Hollywood.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Hollywood | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

De glada melodiernas begynnelse

Den 17 januari 1931 hade Little Caesar med Edward G. Robinson premiär. Det blev startskottet för en lång rad hårdkokta gangsterfilmer som Warner Bros kom att bli starkt förknippade med under 1930-talet. Trenden blev tydlig samma år, den 23 april, då WB släppte The Public Enemy med James Cagney. Studion som i princip hade uppfunnit ljudfilmen började göra filmer om ämnen som togs direkt från samtidens tidningsrubriker. 1931 var alkohol fortfarande förbjudet och som en följd hade maffian tagit kontroll över flera amerikanska storstäder. USA hade samtidigt drabbats av en ekonomisk depression, med hög arbetslöshet och utbredd fattigdom som följd. Historier om gängkrig och polistillslag mot alkoholsmuggling, prostitutionsringar, spelhålor och speakeasies var vardagsmat. Samtidigt var suget efter verklighetsnära verklighetsflykt tydligen outtömligt och Warner Bros ställde gärna upp. Det underlättade att realistiska filmer var billiga att producera.

För att fylla ut biorepertoaren krävde också Warner Bros en ökad produktion av kortfilmer. Leon Schlesinger, som producerade Looney Tunes för Warner Bros, ställde gärna upp.

Warner Bros ägde inte bara en filmstudio. 1925 köpte de Vitaphone, ett ljudsystem på skiva för filmer. Warner Bros blev därför inte bara pionjärer inom ljudfilmen, utan också ägare till bolag som producerade musik på skiva. 1930 började studion köpa upp skivbolag och skapade samma år Warner Bros Music för distribution av musikskivor. De etablerade flera radiostationer för att marknadsföra sin musik, men de insåg tidigt filmens kraft för att sälja musik.

Cryin’ for the Carolines (1930)

I december 1930 släppte Warner Bros en live-action kortfilm med namnet Cryin’ for the Carolines. Den hade producerats av Leon Schlesinger som den första i en serie med namnet Spooney Melodies:

Det blev ingen hit och Spooney Melodies lades ner direkt. Istället beställde Warner Bros en andra månatlig serie animerade kortfilmer från Leon Schlesinger. Förutom att fortsätta producera Looney Tunes, vilka mestadels hade Bosko i huvudrollen, skulle Leon Schlesinger och hans animationsstudio med de tidigare Disney-medarbetarna Hugh Harman och Rudolf Ising nu också producera Merrie Melodies – en serie filmer med det uttalade målet att marknadsföra låtar från Warner Bros växande musikbibliotek.

Lady, Play Your Mandolin! (1931)

Den första filmen i Merrie Melodies-serien, Lady, Play Your Mandolin!, hade premiär i augusti 1931. Givetvis innehåller den låten Lady, Play Your Mandolin! – men också andra låtar från Warner Bros musikkatalog. Frank Marsales, Schlesingers kompositör och arrangör, hade fri tillgång till musikkatalogen, och lånade friskt.

I Lady, Play Your Mandolin! introducerar Rudolf Ising, som stod för regin, en ny karaktär: Foxy – som inte blir så nyskapande. Istället blir det en väldigt snarlik Mickey Mouse-kopia, som dessutom får en Minnie-liknande flickvän, Roxy. De har spetsiga öron och fluffiga svansar – som rävar – så Disneys advokater kunde nog inte göra något.

Filmen är en ganska tam affär. Visserligen innehåller den en full häst som självantänder, men Foxy och Roxy är undermåliga kopior på Walt Disneys populärare karaktärer.

Eftersom man ville särskilja Looney Tunes från Merrie Melodies fick den senare slutklämmen ”So long, folks!” som motsvarighet till den förras ”That’s all, folks!”.

Smile, Darn Ya, Smile! (1931)

Foxy och Roxy är tillbaka i Smile, Darn Ya, Smile! som hade premiär den 5 september 1931.

Om berättelsen känns igen, så är filmen i princip en remake av Trolley Troubles (1927), en Oswald the Lucky Rabbit-film – samme Oswald som Hugh Harman och Rudolf Ising hade varit med om att skapa.

Smile, Darn Ya, Smile! är i princip en musikvideo med ett par Mickey- och Minnie-kopior. Ett par intressanta saker kan man dock notera: Dels innehåller filmen en ko vars juver täckts av en kjol – helt i enlighet med the Hays Code (se här); Dels refererar filmen till den stora depressionen, i och med förekomsten av luffargänget under järnvägsbron, ett ämne Warner Bros var mer än villiga att ta upp, även i sin animerade produktion (se här).

One More Time (1931)

One More Time, som hade premiär den 3 oktober 1931, blev den sista filmen med Roxy och Foxy.

Filmen slutar alltså med att Foxy skjuts med ett maskingevär. Och detta var den sista filmen med Foxy i huvudrollen. Vi får väl tolka det som att Foxy faktiskt dog av den kulsprutesalvan. Det blev inte One More Time.

Efter tre filmer av Merrie Melodies hade Hugh Harman och Rudolf Ising börjat dela på bördan. Hugh Harman behöll Looney Tunes och Bosko, medan Rudolf Ising tog ansvaret för Merrie Melodies.

You Don’t Know What You’re Doin’! (1931)

För You Don’t Know What You’re Doin’! skapade Rudolf Ising en ny karaktär, Piggy.

Piggy har en lookalike-flickvän, givetvis: Fluffy. Inledningsvis är filmen gammal skåpmat. Piggy hämtar upp Fluffy i sin bil för en kväll på stan och allt pekar åt att detta är ännu en sjungande-djur-film som försöker efterhärma Disney. Men här är det lite mer improvisation. Halvvägs genom filmen, i konsertsalen, glömmer Piggy bort Fluffy och hon försvinner ur berättelsen helt. Istället börjar Piggy jamma med jazzbandet, något som leder ett gäng alkisar på en balkong till att håna Piggy. Det hela spårar ur när Piggy och en av alkisarna flyr konsertsalen, klart på kanelen båda två, och de springer längs en gata. Animationen börjar här efterlikna bröderna Fleischers bättre stunder (se här), även om You Don’t Know What You’re Doin’! har mycket renare linjer och enklare animation. Byggnader, lyktstolpar och gatan själv börjar röra på sig. Bilen, som Piggy och Fluffy anlände i, blir också full. Piggy och alkisen avslutar filmen i en pöl, glatt ropande ett ”Whoopie!” tillsammans.

Allt detta till en väldigt studsig jazz-låt, You Don’t Know What You’re Doin’! av Abe Lymans orkester, som innehåller en prominent trombon-slinga av trombonisten Orlando ”Slim” Martin. Det är Martin som gör motorljudet till den fulla bilen med sin trombon. Flera av ljuden Martin gjorde med sitt instrument blev senare standardljud i många animerade kortfilmer.

You Don’t Know What You’re Doin’! hade premiär den 31 oktober 1931. Nästa film i Merrie Melodies-serien var också med Piggy, men den tillhör en grupp filmer från Warner Bros som på 1950-talet förbjöds att visas på grund av sin rasism – så den tar vi en annan gång. Istället vänder oss till den sista Merrie Melodies för 1931:

Red-Headed Baby (1931)

Red-Headed Baby hade premiär den 26 december 1931 och har ett vagt jultema.

Red-Headed Baby är den första filmen från Looney Tunes och Merrie Melodies som inte har en återkommande karaktär. Titelns rödhåriga babe är en docka som tillverkas av en jultomteliknande karaktär. Efter tomten har gått och lagt sig blir hon levande, precis som de övriga leksakerna i verkstaden. En leksakssoldat förälskar sig i dockan, men en ondskefull spindel rövar bort henne. Filmen slutar dock lyckligt genom att alla leksaker tillsammans besegrar spindeln och dockan och soldaten återförenas.

Efter Red-Headed Baby blev Merrie Melodies en serie som ägnade sig åt engångskaraktärer, precis som Disneys Silly Symphonies. Looney Tunes ägnade sig åt Bosko-berättelser, i likhet med Disneys Mickey Mouse. Warner Bros beredde sig på att spotta upp sig inom den animerade kortfilmen.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

De fåniga symfonierna når full cirkel

Walt Disneys Silly Symphonies var aldrig någon kassako. De blev istället en möjlighet för studion att experimentera, men först skulle de både bli tydligare i sina berättelser, samt återgå till sina rötter.

Birds of a Feather (1931)

Inte helt förvånande handlar Birds of a Feather om fåglar av alla de slag.

Den första halvan av filmen är mest en uppvisning av fåglar till synkroniserad musik, men sen stegrar spänningen. En kyckling snappas upp av en rovfågel, och bondgårdens kråkfåglar startar en räddningsaktion, som givetvis slutar lyckligt.

Disney hade insett att alla filmer – animerade kortfilmer, eller inte – måste ha något slags dramatiskt anslag för att vara intressanta (se här). I Birds of a Feather ser man utvecklingen ditåt. Filmen regisserades av Burt Gillett, animerades av David Hand och hade premiär den 10 februari 1931.

Mother Goose Melodies (1931)

Mother Goose var troligen ingen riktig person. En del vill tro att hon egentligen hette Mary Goose och är begravd i Boston, men mer sannolikt är hon ett begrepp för sagor och rim med en moralisk twist som traderats över generationer. Dessa sagor och rim har sedan samlats av flera personer från olika delar av världen. En av de första av dessa samlare hette Charles Perrault och var fransman.

Perrault (1628-1703) var författare och ledamot i den Franska Akademien. Han verkar ha varit vansinnigt intresserad av sagor och fabler. Han föreslog för den franske kungen, Ludvig XIV, att bygga 39 fontäner i den stora labyrinten vid Versailles, en för var och en av Aesops fabler. När han vid 67 års ålder tvingades i pension, ägnade han sig helhjärtat åt att skriva ner folksagor. Resultatet blev Histoires ou contes du temps passé (Sagor med moral från äldre tider), ett verk med undertiteln Les Contes de ma Mère l’Oye (Gåsmors sagor – Mother Goose Tales).

De mest berömda sagorna i Perraults verk är Askungen, Rödluvan, Mästerkatten i stövlar och Törnrosa. Perrault tog sig friheter med de folksagor han i princip skrev om. Framför allt Törnrosa verkar vara näst intill ett originalverk av Perrault. En del av sagorna dyker senare upp i bröderna Grimms samlingar från 1800-talets början, men Perrault skrev för vuxna, medan Grimm verkar ha skrivit om sagorna för att bli mer passande för barn.

På 1780-talet publicerades i England Mother Goose’s Melody, or, Sonnets for the Cradle – en samling barnrim och vaggvisor. I och med det, blev Mother Goose synonymt med sagor och barnpoesi i den engelsktalande världen. Boken, som sammanställdes av John Newbery och hans styvson, Thomas Carnan, i mitten på 1800-talet, innehåller många intressanta rim och uttryck. Ett exempel:

All work and no play, makes Jack a dull boy.

Som kanske känns igen från The Shining (1980).

I nyare Mother Goose-samlingar finns mängder av tillskott av rim och karaktärer. Walt Disneys Silly Symphony, Mother Goose Melodies, gör ett eget urval och här dyker Old King Cole, Three Blind Mice, Little Miss Muffet, Jack and Jill, Simple Simon, Humpty Dumpty, Little Jack Horner, Four and Twenty Blackbirds, Little Bo Peep, Little Boy Blue, Baa Baa Black Sheep och Cat, Cow and Little Dog upp:

Mother Goose Melodies har ett bra tempo och en del av rimmen görs utan dialog. Resultatet blir en ganska underhållande rulle med antydningar till storhet. Regi, Burt Gillett; Animation, främst David Hand; Premiär, 17 april 1931.

The China Plate (1931)

I The China Plate blir en porslinstallrik med Kina-motiv levande.

Inleds ganska stereotypiskt med karikatyrer på en slags kinesisk kejsare och hans undersåtar, men utvecklar sig till en lite mer nyanserad bild av Kina än andra samtida animerade kortfilmer (se här, exempelvis).

En fiskarpojke blir indragen i en flicktjänares öde. Han befriar henne både från kejsaren och en drake.

Filmen hade premiär den 25 maj 1931 och regisserades av Wilfred Jackson. Animationen av David Hand är högklassig i den här. Musiken av Frank Churchill är också bra.

The Busy Beavers (1931)

Animationen i The Busy Beavers är också högklassig, men den här gången är den av Charles Byrne och Harry Reeves. Regi, Wilfred Jackson. Premiär, 22 juni 1931.

Filmen inleds med den sedvanliga sekvensen med djur som gör saker i takt med musiken – den här gången är det bävrar som bygger en damm – men även här stegras spänningen genom att ett regnoväder hotar dammens och bävrarnas existens. En ensam bäver inser faran och räddar alla. Även om berättelsen till ytan inte är något speciellt, så visar strukturen att Disneys strategi med en avdelning som endast syftar till att utarbeta berättelserna börjar bära frukt. Filmen spårar aldrig ur och den slutar inte abrupt, utan spänningen och komplikationerna stegrar och når ett klimax. A och O i berättarteknik, men Disney är den första som gör det inom ramen för korta animerade filmer.

The Cat’s Out (1931)

The Cat’s Out upphovsrättsskyddades och hade premiär som The Cat’s Nightmare. The Cat’s Out var filmens arbetstitel och när den släpptes på DVD behöll man den titeln. Filmen hade ursprungligen premiär den 28 juli 1931, regisserades av Wilfred Jackson och animerades främst av David Hand.

The Cat’s Nightmare är en sämre titel, eftersom den förstör en ganska viktig del av filmens handling. Den handlar om en katt som släpps ut för natten och gör sånt som katter gör mest – jamar och jagar fåglar. Efter att ha lyckats ta en fågels stjärtfjädrar ramlar katten ner från ett tak och får en vindflöjel i huvudet. Det som följer är kattens mardrömmar, men det filmen gör på ett genialt sätt är att övergången till mardrömmarna är helt sömlös. När fågeln utan stjärtfjädrar dyker upp igen är den enorm och varken katten eller publiken förstår att det är en mardröm. Katten jagas av den och diverse andra monster, spöklika träd och en fågelskrämma – innan den vaknar och inser att det bara var en mardröm.

Fågelskrämmans lilla dans i The Cat’s Out är en tydlig throwback till The Skeleton Dance (1929), den första filmen i Silly Symphony-serien (se här). Disneys filmserie med fokus på musik har nått full cirkel, och är nu redo att börja experimentera på riktigt. Det tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Iwerks flippar vidare

Flip the Frog blev aldrig någon succé. Skaparen till karaktären, den tidigare Disney-animatören Ub Iwerks, var väldigt duktig i sitt hantverk, men någon känsla för komik, story eller karaktär hade han inte. Av de tio Flip-filmerna som Iwerks producerade och som MGM distribuerade under 1931, finns det bara en som i alla fall har en grund att stå på.

Movie Mad (1931)

I Movie Mad drömmer Flip om att vara filmstjärna, så han promenerar och läser How to Be a Movie Actor.

Efter att ha efterliknat Charlie Chaplin, försöker Flip ta sig in i en filmstudio, men där står en sheriff och kastar ut honom. Efter ett flertal försök lyckas han, men han jagas av sheriffen genom hela studion och filmen. Jakterna är inte särskilt fartfyllda, men några hyfsade ansatser till gags lyckas Iwerks pressa ur sig.

Vid ett tillfälle dyker två Laurel and Hardy-figurer upp, där den ene börjar kasta pajer på den andre. Pajerna råkar träffa sheriffen, så att jakten på Flip måste göra ett uppehåll. Sheriffen slickar i sig pajerna från ansiktet med ett svep med tungan – ett gag som kommer att dyka upp i flera framtida animerade kortfilmer, men det här är ett av de tidigaste exemplen på det.

Vid ett annat tillfälle hamnar Flip och sheriffen i en korridor med sex dörrar. Det som följer är en sällsynt illa komiskt tajmad version av Scooby-Doo-dörrarna (se här). Gagset lider av Iwerks nitiska rytmiska animation. Allt ska ske på beaten. Någon tanke på att snabba på eller sakta ner rytmen för komisk effekt verkar inte finnas. Carl Stalling, som gick från Disneys Silly Symphonies till detta, har visserligen komponerat väldigt bra musik till Movie Mad, men den mer rytmiskt varierande stilen, som han senare skulle bemästra hos Warner Bros, hade han inte börjat använda ännu.

Movie Mad hade premiär den 29 augusti 1931.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Iwerks Studio | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar