We’re winnin’ the war on terrer, see?

Ungefär så kommer George W. Bush att låta nu när Abu Musab al-Zarqawi är död.

Hans död är en positiv utveckling i Kriget mot terrorismen och världen är ett bättre ställe utan al-Zarqawi. Jag kan dock inte låta bli att reflektera:

al-Zarqawi fick några ton sprängmedel i huvudet. He never knew what hit him, skulle man kunna säga. Och om han hann tänka så befann sig de tankarna på vägg, på tak, på gardin med frans, tilsammans med hans hjärnsubstans.

Han ställdes aldrig till svars för sina illdåd, han dömdes inte i någon rättegång, så som det fungerar i en demokrati, utan han bara avrättades med hjälp av en laserguidad bomb. Får offren sin upprättelse nu?

Jag förstår knee-jerk-reaktionen att genast ropa på öga för öga, tand för tand, när det gäller terrorister. Men hör den hemma i ett demokratiskt samhälle? Är det rätt att helt sätta den lagliga processen och de mänskliga rättigheterna ur spel?

Det krävs för att vinna Kriget mot terrorismen, hör man högerflanken tjuta. Samma flank som kräver att lagarna och de mänskliga rättigheterna ska sättas ur spel när det gäller Kriget mot narkotikan, Kriget mot ungdomsbrottsligheten och Kriget mot de homosexuella.

Visst, Kriget mot terrorismen har vunnit ett slag i och med al-Zarqawis död, men har inte Kriget mot demokratin också gjort det?

Det här inlägget postades i USA, Världen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *