Bushs Bitch

USA:s knähund, den svenska regeringen, med Göran ”Buffeln” Persson i spetsen, hemlighöll kritik mot USA:s agerande gentemot Irak, framkom det under veckan som gått. Laila Freivalds ville inte offentligt sprida tankar som hon och hennes husse kan ha tänkt om ett annat lands (läs USA:s) politik. Bush hade kanske blivit arg på oss om vi hade sagt något ont om krig, lögner, och massförstörelsevapen. Vem hade kunnat tro att den svenska socialdemokratin skulle gå de amerikanska republikanernas ärenden?

Pierre Schori satt som FN-ambassadör under tiden som USA växlade upp sitt krigsmaskineri. Förutom att han i en rapport ansåg att ett krig mot Irak skulle leda till en humanitär katastrof, så utövade han kritik mot att USA använde FN som sin inrikespolitiska slagpåse. Allt hemligstämplades för att om kritiken blev offentlig så skulle USA:s och Sveriges relationer försämras. På vilket sätt relationerna skulle försämras klargjordes inte. Kanske skulle de dra in antalet McDonald’s i landet, vad vet jag. I vilket fall som helst är detta ett fall där Sverige åter igen agerar vindflöjel i kristid.

Under Andra världskriget kunde man till en viss del förstå att Sverige spelade på båda sidor brädet. Å ena sidan var man av naturliga skäl emot nazitysklands framfart genom Europa, däribland deras ockupation av Danmark och Norge, som måste verkat minst sagt oroande. Sverige stod därför på alliansens sida, bland annat med underrättelsetjänst, tips och diplomati. Men å andra sidan var man samtidigt på nazitysklands sida, framför allt på grund av att Tyskland var i krig mot Sovjetunionen, som hade startat krig mot Finland, vårt broderfolk. I det finska kriget hjälptes alltså Tyskland och Sverige åt. Att sedan Sverige lät nazisterna skicka trupper även till Norge på svenska järnvägar får väl ses som en eftergift till Hitler mot att slippa bli ockuperade. Sverige lyckades styra igenom Andra världkriget med tre hjälpmedel: vändningen, kappan och vinden.

På samma sätt navigerade man sig igenom det Kalla kriget. Man stödde i hemlighet Väst, men i rädsla för Öst hjälpte man dem också. Historiskt sett finns det således vissa inslag av medgörlighet och feghet i svensk utrikespolitik. En rädsla för att stå upp för principer.

Det finns dock ett undantag: Vietnam. Olof Palme var en av Sveriges skarpaste kritiker av USA:s framfart i Sydostasien och han var inte rädd för att tala i klarspråk. Även om det hemligstämplades en del papper under hans tid också så värjde han sig inte för att kritisera supermakten USA. Visserligen gick den svenska vänstern något för långt i sin skönmålning av FNL-gerillan, som inte var några gullgossar, varken mot amerikanska soldater eller mot den egna civilbefolkningen. Men det fanns ett fasthållande vid principer som saknas idag. Särskilt idag.

Dagens socialdemokratiska regering vågar alltså inte kritisera USA för hårt. Varför USA:s president över huvud taget skulle bry sig om vad en statsminister i ett dussinland som Sverige säger frågar man sig inte. Man håller bara käften. Men tystnaden är kanske också en princip.

Det är val nästa år.

/Fred

Det här inlägget postades i Sverige, USA. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *