Lärartycket 15 – Om att veta vad man vill bli

Jag tar över bloggstafetten efter Maria Grundström, vars lärartyck handlar om otålighet och som ni kan hitta här. Mitt lärartyck handlar om att veta vad man vill bli och inleds i Spanien:

Det var på en bilfabrik utanför Barcelona. I en liten barack på fabriksområdet. Inför 20 medelålders män. Någon gång på våren 1999.

Där och då visste jag.

Jag hade testat på läraryrket tidigare – korta, hemska, vikariat på högstadier i Malmö och Lund – men inte riktigt fått smak för det. Under det glada 90-talet var det mest ett sätt att utöka studiemedlet när jag pluggade det jag ville och kände för på Lunds universitet. Engelska med litteraturinriktning, historia, religionshistoria, arkeologi – intressanta kurser, alla, men inte särskilt användbara i världen utanför universitetet. Dessutom var ambitionsnivån i nivå med CSN:s krav för fortsatt studiemedel.

Det är underligt, det där med att veta vad man vill bli. Jag ser målet lysa i vissa av mina elevers ögon – läkare, advokat, ingenjör – nästan aldrig lärare. I andra elevers ögon lyser mest förvirringen, osäkerheten, mållösheten. Plugga vidare? Kanske. Resa någonstans? Kanske. Jobba lite? Kanske. Den målmedvetna gruppen försöker man efter bästa förmåga hjälpa så att de kan nå sina drömmar. Gruppen utan mål kan i alla fall jag trösta med att säga att jag visste inte vad jag ville bli förrän jag var 26 år gammal. Stående på en bilfabrik i Spanien.

Kursen var engelska för nybörjare. Gruppen bestod av välutbildade herrar, alla tjänstemän på ett multinationellt företag. Och de kunde inte ett ord engelska. Själv hade jag pluggat i hela mitt liv, flyttat utomlands på grund av en tjej och av ren tur lyckats få ett jobb som lärare på ett privat språkinstitut utanför Barcelona. Och jag kunde inte ett ord spanska eller katalanska. Vi kommunicerade ändå.

Där och då visste jag.

Aha-upplevelserna var många på den spanska bilfabriken. Självklarheter idag, kanske, men för en oerfaren 26-åring med en traditionell uppfattning av skolan och lärare i bagaget, så var de omvälvande. Läraryrket handlade alltså om att förstå vilken kunskap eleverna satt inne med och agera efter det. Aha! Läraryrket handlade alltså om att göra eleverna till mästare av sitt egna lärande. Aha! Läraryrket handlade alltså om att vara lyhörd och empatisk. Aha!

Det är underligt, det där med att veta vad man vill bli. Trots att läraryrket kallade på mig, stående i en bilfabrik, så har jag aldrig sett det som ett kall. Jag gör det fortfarande inte. Nej, insikten var en annan. Jag hade ställt mig i klassrummet av ren nödvändighet. Det var det enda jobbet jag kunde få och behålla utan att kunna spanska. Även om uttrycket ”att halka in på ett bananskal” är en kliché, så kan det användas på mig.

Insikten har med George Bernard Shaw att göra: ”Den som kan, gör; den som inte kan, lär ut” skrev han en gång. Egentligen var det menat som en förolämpning mot högre utbildning, men jag väljer att se det på ett annat sätt. Jag har aldrig lärt mig så mycket om något som när jag har undervisat om det. Den som undervisar måste också vara villig att lära. Hur ska man annars kunna lära ut? Den som tror att den redan kan, lär sig inte; den som vet att den inte kan ännu, lär sig massor.

Där och då visste jag.

Oavsett om det där med att veta vad man vill bli är ett planerat val eller inte, så måste det få ta sin tid. Om jag som 25-åring inte hade någon aning om vad jag ville bli, så kan jag inte kräva det av mina elever, vare sig de är 18, 13 eller 7 år gamla. Det måste också ske organiskt. Mitt yrkesval var inte planerat, och det måste inte mina elevers vara heller, inte ens om de står med högskolekatalogen i handen . Valet går dessutom att göra om. Jag har gjort en del felval i mitt liv (Företagsekonomi?) och det måste mina elever också få göra. Det enda vi som lärare kan göra är att lära dem att det är ok att inte ha en aning, att det är ok att inte vara detaljplanerad och att det är ok att göra misstag. Lärandet måste vara en stödjande process, inte bara en lista på krav.

Jag lärde mig massor när jag bodde i Spanien, till och med lite spanska. Mest mat och svordomar, givetvis, och jag kan bara prata i presens, men ändå. Efter nästan två år i Barcelona flyttade jag hem igen. Samtidigt som jag arbetade heltid som vikarie på en skola i Malmö, avslutade jag de många lösa trådarna från Lunds universitet. Jag gick därefter lärarutbildningen i Malmö och fick sedan omedelbart ett fast heltidsjobb. Det går undan när man vet vad man vill.

Nu står jag i klassrum på en gymnasieskola i Lund. Inför 30 tonåringar. Någon gång på våren 2012.

Här och nu vet jag.

Men det är underligt, det där med att veta vad man vill bli.

Fredrik Clausson

Leg. Gymnasielärare i Engelska och Historia, Polhemskolan, Lund

Lärartycket är en bloggstafett som startades av Ann-Marie Körling med det här inlägget. Ni kan också gå till larartycket.se och se alla andra lärare som vill göra sina röster hörda. Själv lämnar jag med varm hand över till Mia Melin.

Det här inlägget postades i Skola. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *